Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 25 oktober 1853, sida 1

— Och vet du hvad jag gjorde om han nekade oss sitt bisall? utbrast Pål modist. Jag sadlade en häst och satte dig framför mig på den, och så redo vi vår väg härifrån och komme aldrig mera tillbaka. Men jag har gifvit en munk de två silfverören som jag i julas fick af Einer, för att han skall läsa en bön för oss i sin kyrka. Det tror jag väl skall hjelpa. Kan. ske är lyckan oss inte så vidrig, lilla Anna! När vi nu komma inför Einer, så kan det väl hända att han säger: Du ar en rask gosse, Pål, och har tjenat mig ärligt och troget hela den tid du varit i mitt bröd; derför blir jag inte ond på dig, utan du skall få min lilla flicka, henne som du älskar så högt! — Lyft således upp ditt vackra hufvud och torka tårarna ur dina ögon; vi ha ju ingenting ondt i sinnet. — Ack Pål! hyiskade Anna, i det hon dolde sitt ansigte vid hans bröst och slingrade sina armar omkring hans hals. Gud gifve, att det måtte ske som du säger, men jag fruktar dock mycket för motsatsen. I samma ögonblick som de tvenne unga lemnade trädgården, öppnade sig fläderbusken tätt bakom det ställe, der de stått, och en liten bredaxlad man kom fram derifrån. Han kastade en spionerande blick i den rigtning som Pål och Anna gått, och skyndade sig derefter på en omväg upp i borgen.