Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1853, sida 1

2L2 ———————5 rarne, och Einer har lärt mig hvad han sjelf skall komma att sota sör i natt. Riddaren återvände nu till sitt folk, som lägrat sig i gräset på marken. En af de mest förslagne skickades upp till borgen. De öfrige gingo in i skogen, för att utsöka granspiror till stegar, men Alrik och Jörringer togo plats under en gammal ck och fortsatte sin rådplägning i samma dämpade ton som hittills. Ungefär en månad före denna afton hade sjökonungen återvändt ifrån Skåne, och hade tillbragt den sednaste tiden i overksamhet på sin borg, emedan en blessyr hindrade honom att företaga nya resor. Strax efter solens nedgång kommo två personer ut i den lilla trädgården, som låg nedanför borgvallen på Treldenes. Den ene var Pål Juul, sjömannen, som vi förut träffat på Fiskmåsen, den andra en ung flicka, knappt 18 år gammel, af späd kroppsbyggnad, med blondt hår, fromma, mörkblå ögon, barnslighet i uttryck och i alla sina rörelser. — Ack, lila Anna! sade Pål, i det han förde hennes hvita hand till sina läppar. Hvad dagen ändå är lång, när Man väntar på aftonen! — Det får väl jag erfara! svarade Anna, jag stackars flicka, Som inte har annat sällskap, än min bönbok och min slända, under det att du sköter dina göromål och skämtar med de många svennerne på gården. — Jag bryr mig litet om svennerne, sade Pål allvarsamt. Du kan inte gissa hvad jag gjort i dag. — Låt mig då höra det sade Anna med barnslig nyfikenhet, så skall jag också säga dig hvad jag företagit mig. s — Jag gick i skogen och fångade mig en fågel, en liten stare; den skall jag lära att wettala ditt namn, och när jag vaknar tidigt om morgiarna, skall detta blifva den första helsning, som når mitt örg.