Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 oktober 1853, sida 1

lan de förbiilande molnen, afspeglade sitt klara Silfverljus. Då truppen hunnit till yttre kanten af skogen, gaf anföraren ett tyst tecken att göra hallt, medan han sjelf gick något förut, samt stirrade tankfullt och lyssnande upp emot slottet. Under det han stod så, förändrades det mörka ut2L— ————— ——— — trycket, som hittills hvilat öfver hans ansigte, till ett leende, i hvilket dock tycktes ligga mindre lycka än bat och hämdlystnad. En stund derefter återvände han till mannen, som under Marschen upp ifrån sjön hade varit honom närmast, och hviskade: — Härifrån var det ju, som du trodde att vi bäst skulle lyckas i vår afsigt, Jörringer? — Ja, riddar Alrik; skola vi hinna till borgen i natt, så måste det ske på den här vägen. Uppe emot Yeilby och kanten af ekskogen, utställa de hvarje afton sina poster, just vid aftonringningen; deremot anse de en öfverrumpling ifrån den här sidan för omöjlig. emellertid skadar det inte att vi vidhålla vårt första beslut och skicka en spion upp till slottat. Einer Trane är listig och klok, derpå har jag sett många bevis. Då jag var i hans bröd, plägade vi gifva främlingar nattherberge i den lilla kammaren, hvars fönsterglugg ni ser deruppe på muren midt framför oss, och det göra de väl ännu. Låt derför spionen taga en sten med sig och kasta den ifrån gluggen ned i strömmen, om allt är säkert i borgen. Jag skall gömma mig under videbusken dernere och strax underrätta er, när jag hör hans tecken. Emellertid kan folket i skogen göra stegar i ordning. — Du är en klyftig karl, Jörringer, sade riddaren med ett förnöjdt leende. — Jo, jo men! svarade sjömannen muntert; den som rör vid becket, får merändels något qvar på sing