Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1853, sida 1

jernrustning. Öfverraskad studsade han tillbaka, men sattade sig, så snart han på rösten igenkände Jörringer. — Hvarifrån kommer ni så sent? frågade sjömannen. — Åh, jag har varit ute på jagt. Jag såg en kronhjort drifva omkring emellan träden i skymningen och tänkte att jag skulle skaffa riddaren en stek tills i morgon, men nu har fan tagit djuret. — Och er båge med, kan jag tro, så framt ni inte glömt den derute. — Du är ändå en satan, Jörgen, sade jägaren, i det han gjorde ett misslyckadt försök att skratta, som kan märka allting. Jag får väl då bekänna, kan jag tro, men du får inte röja mig. Jag har i afton besökt min lilla fästmö, som bor derborta i Sönderhaab. — Riddaren har likväl förbjudit oss att gå ifrån borgen, då aftonen inbryter. — Riddaren är ju sjuk, och du vill väl inte skaffa mig någon förargelse. — Åh nej! sade Jörringer tankfullt, i det han gick bort. Jag skall inte förråda dig. — Du skall också få din lön derför, om du gör det, mumlade jägaren efter honom; i natt skall jag hålla räfst med er alla. Han gick nu bort till soldaterne, deltog i deras lag och uppfordrade dem oupphörligt att dricka. . Litet efter midnatten började det att blifva tyst på gården; äfven de mest uthållige hade ändtligen måst duka under för mjödet och det starka ölet, och lågo nu utsträckta och sofvande omkring faten. Tiden nalkades, då jägaren kunde vänta sina bundsforvandter utanför porten. Ett klart månsken upplyste sommarnatten; genom trädens kronor for en sval vind och spridde lindblommornas doft öfverallt i närheten. Hvilken kontrast var det icke i detta ögonblick emellan nattens stilla, hög