Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1853, sida 1

bäst lyckas, anser jag alltid för den bästa. Emellertid skall det ske som du vill. När sanduret visar midnatt, så vänta vi dig vid porten. — Sök ut de starkaste och modigaste ni känner, ty Alrik är en riddare, som har få sina likar, det säger jag om honom, fastän han är min fiende. — Var utan fruktan, svarade väpnaren leende. Vi skola väl laga så, att vi bli honom öfverlägsne. Men Christine, den unga flickan, som flydde till er med Jörgen Ringer, huru mår hon på Palsgård? — Mycket bra, hon sköter riddaren och förbinder det sår, som jag nyligen gaf honom i axeln. Hon har sitt rum näst intill hans. : — Jag fruktar att hon får en orolig natt, sade Totting leende. — Och jag hoppas, att min hand i natt skall träffa säkrare än pilen gjorde sist. Med dessa ord skiljdes de åt. väpnaren återvände till lägret, men jägaren smög sig långsamt och försigtigt upp till Palsgård. Tionde kapitlet. En skottglugg. Krigarne lågo ännu beständigt på jorden omkring de nästan tömda öltunnorna. De befunno sig nästan alla i fullkomligt berusadt tillstånd, larmade, sjöngo och skreko. Några hade dragit sig tillbaka under de löfrika lindarne, som stodo i en rad innanför vallen; nar valde de sig en plats i gräset, för att sofva af sig ruset. På borgens bevakning tänkte ingen. Då jägaren öppnade den lilla dörren i utsallsporten, hejdades han af en hög gestalt, klädd i Alriks svarta