Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 17 oktober 1853, sida 1

— ——— tidliga fred och de tankar och planer, hvilka korsade hvarandra i jägarens hjerna, under det han, stödd emot porten, väntade på väpnaren. Ändtligen hördes ljudet af steg utanför vallen, men, som vi nämnt, hade äfven utkiken i tornet sått sig en släng af slefven, som man säger, och sof helt tryggt utan att märka det minsta. Jägaren såg sig omkring å, alla sidor och öppnade derpå den lilla dörren i utfallsporten. Fyra väl beväpnade män inträdde sagta och ljudlöst på gården. — År allting säkert? frågade den ene af männen med en röst, som i trotts af rustningen och det nedslagna visiret, igenkändes vara väpnarens. — Allt är som det bör vara, när man vill tjena sina vänner och nedgöra sina fiender, svarade jägaren. — Godt! för oss då vidare, så att vi få göra oss af med riddaren, innan resten af vårt folk kommer. — Gå förut! Jägaren åtlydde denna tillsägelse. Under det han gick upp emot slottet vände han sig till väpnaren, som följde tätt efter honom, med det blottade svärdet under armen; han pekade på de druckne soldaterne, hvilka i grupper lågo utsträckte på marken. Totting log med tillfredsställelse, och de fem männen gingo derpå vidare. Detta skedde ungefär två timmar efter det att Jörringer mötte jägaren, då denne återkom ifrån mötet med väpnaren. Mera af en viss oförklarlig instinkt, än till följd af någon egentlig bevekelsegrund hade sjömannen under sitt vistande på Palsgård beständigt tviflat på jägarens trohet emot Alrik; han lurade på alla hans steg, och tyckte sig af tusende småomständigheter tinna sin misstanke bekräftad. Emellertid talade han icke med någon derom, utan lät det bero dervid att ständigt gifva noga akt på alla den andres handlingar. (Forts.)