Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1853, sida 1

glömma denna afton. Begär af mig hvad du vill. Jag äger ingenting, som jag inte gerna gifver dig. — Hvad skulle jag väl begära? sade Jörringer i det han spände af sig hjelmen och satte den ifrån sig. Föda och kläder få mina armar förtjena, guld och ära båta mig föga, då Vår Herre skänkt mig så ringa lycka här i verlden. Men eftersom ni sjelf gifver mig lof att bedja om en ynnest, riddar Alrik, så skall jag påminna er derom, när ni blir så återställd, att ni kan begagna er högra arm igen. — För tusan, Jörgen! ropade Alrik leende. Det är väl inte fråga om en strid emellan oss två. — Ack nej, svarade Jörringer. Snarare en strid för än emot mig. — Du är väl en så dugtig kämpe, att du sjelf förmår försvara dig. — Det kan ibland vara svårt nog. Och nu i våras led jag en skymf, mot hvilken mina krafter inte ville förslå, och jag svor i mitt hjertas harm en ed till Gud att vedergålla detta, ty de satte mig ut i den salta sjö, och läto mig fara vind för våg i två hela dygn, tills jag blef räddad af en fattig fiskare. Derför lånar ni mig en gång er skuta, som ligger här bakom slottet, och gifver mig stridsmän, så att jag kan infria mitt löfte. — Det skall jag göra, svarade Alrik, så sannt mig Gud hjelpe! och jag vill göra mera än det; ty eftersom du i afton stred manligen för mig och min ära, så skall jag åter kämpa för dig, så att du kan få skälig hämnd. Men hvem är då din fiende? — Det skall jag säga er, riddar Alrik, i sinom tid. Samma afton efter solens nedgång, stod jägaren ifrån Palsgård inne emellan småskogen framför borgen. Buskarna i närheten voro så höga och täta, att de skylde honom både för slottet och lägret. Han blickade skarpt och oaflåtet öfver till Tyskarnes jordkojor; hans bleka,