Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1853, sida 1

fördel. Ja, jag höll mycket af denna qvinna, om hvilken ni talar, och det kan väl hända, att hon delade min kärlek, ty månen deruppe har sett henne hvila i mina armar och trycka sina läppar emot mina. Då gick jag till riddaren och bad på mina knän om hans samtycke. Yredgas inte, min herre, sade jag, att jag lyft mina ögon så högt. Det är nu ofred i Danmark, och jag skall gå ut i krig och förvärfva mig ära, liksom så många andra gjort före mig; jag vill förtjena din systerdotter genom mod och tapperhet. — Nå, hvad svarade Alrik? frågade väpnaren. — Han hånlog och belallte mig att slå dessa tankar ur hågen. Min systerdotter blir aldrig din brud, sade han. Lika litet som sparsven och örnen para sig med hvarandra. Nästa gång hon och jag träffades, uppspanade han oss, och lät dagen derpå piska mig vid borgporten. Men den unga flickan blef bortgift med herremannen på Tirsbiek. — Då svor jag hämnd och väntade derpå i tretton långa år, men nu är stunden kommen, — hör ni, väpnare, mina ord, jag kan inte vänta längre. Just i natt vill jag hämnas, öfverlemna Palsgård i fiendens våld, döda riddaren, under det han tror sig säkrast, och jag bad er komma för att höra huru denna plan skall verkställas. — Stackars karl! utbrast Totting med hyckladt deltagande. Det må jag i sanning säga, att du lidit mycket och fördragit mycket i din dar. . . — Vid Gud i himlen! svarade jägaren, jag har hittills fördragit en skymf, endast för att så mycket säkrare kunna hämnas. I natt skall också denna hämnd utföras, (Forts.)