Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 15 oktober 1853, sida 1

färglösa ansigte, hans höga, fårade panna, hans blixtrande ögon, voro en bild af häftiga och otämjeliga passioner. Plötsligt förändrades detta uttryck, hans läppar drogo sig till ett ohyggligt leende. — Der är han, hviskade han sakta. Nu slår nog snart min förlossning. Nere på vägen ifrån lägret kom en man gående med snabba och stadiga steg. Han bar ett bröstharnesk öfver sin tröja af flandriskt kläde; fjäderbaretten och de gyllene sporrarna visade att han var adelsman. Då han närmade sig skogen, tog han af ifrån vägen, och gick rakt fram till de höga albuskar, bakom hvilka jägaren gömde sig. — Guds fred, väpnar Totting! sade jägaren. Ni låter länge vånta på er. — Jag har omtalat ditt anbud, svarade Totting, i det han kastade en forskande blick omkring åt alla sidor; men det fordras tid att öfverlägga derom. — Ah, den tiden tycks mig vara illa använd, ty när jag åtager mig arbetet, så kunnen J andra väl snart blifva ense om att skörda fördelen deraf. Hvad säger marsken ? i — Jo, i början gjorde han invändningar och tyckte att det inte borde ske, men mina och Heine Jenickes föreställningar hafva verkat på honom. Han trodde, att man inte borde sätta rigtigt lit till dig, eftersom du är i tjenst hos riddaren på Palsgård, och, som det påstås. en gäng haft godt öga till hans systerdotter, den tiden hon bodde på borgen. — Lät detta inte skrämma honom, sade jägaren hånleende. Eftersom folket talat om min kärlek, så ha de väl också berättat huru den bekom mig. — Nej, Svarade väpnaren nyfiket. Inte det jag vet. — Nå vål, fortfor den andre med passionerad och darrande röst. Så skall jag berätta er det, så att ni kan bedömma mitt sinnelag och begagna det till er