Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 14 oktober 1853, sida 1

sade Jörringer, så låt oss kämpa för vårt arma sädernesland, som du och din grefve beslutat att rent af förstöra. Knäpp således nu ihop dina händer, gamle man, medan jag läser en Herrans bön för oss, innan vi börja striden. Det börjar att blifva sent. — Du kan läsa din Herrans bön i helfvete, dit jag snart skall skicka dig, ropade marsken, i det han drog sitt svärd. Låt den trångbröstade munken läsa böner, men inte jag! — Nu har du retat mig, marsk Albertsen, sade Jörringer, och det skall du nog få erfara. Med dessa ord drog äfven han svärdet och började striden. Marsken märkte snart, att det icke så mycket var Jörringers skicklighet han hade att frukta, som icke mera hans orubbliga kallblodighet och lugn. Dessutom var sjömannen honom också öfverlägsen i uthållighet och styrka, och han beslöt således att öfverrumpla sin motståndare och så fort som möjligt afgöra striden. Han trängde häftigt in på Jörringer, som hittills endast gått försvarsvis tillväga. — Nu blir ni het, marsk! ropade Jörringer under ett uppehåll i striden, och det duger inte. Om jag velat, så hade ni redan två ganger varit fallen. Albertsen svarade med ett ursinnigt hugg åt sjömannens hufvud. Å . i Hade detta slag träffat Jörringer, så skulle striden sannolikt varit afgjord; Men han böjde sig åt sidan och vedergällde slaget i detsamma med så fruktansvärd kraft på marskens hjelm, att icke allenast hjelmkammen med sin sjäderbuske, utan ock Jörringers eget svärd flög i flera bitar till jorden. Marskens höga skepnad vacklade framåt af hugget, men i det han föll, borrade han dolken, som han enligt den tidens sed för parerings skull bar i venstra handen, in uti öppningarna på Jörgens rustning. Jörringer, som genast