dessa födoämnen variera mycket 1 nårande kkålt, I följd af en mängd omständigheter härrörande både från jordmån, gödning, odlingsoch bergningssätt, ålder m. m., hvilket den tänkande landtmannen sjelf måste bedömma. bå det inskränkta utrymmet nekar oss att ingå i alla dessa detaljförhållanden, vilja vi i stället fästa vår hufvudsakliga uppmärksamhet på potäterna, med hvilkas användande till foder man synes vara så obekant, att man heldre säljer dem till underpris än begagnar dem på detta nyttiga och högst fördelaktiga sätt. Vi skola söka att uppställa förhållandet i några enkla och lättfattliga satser. Endast godt hö kan användas enbart såsom foder för våra husdjur (hästar, kor och får,) alla öfriga födoämnen måste gifvas i förening med andra, hvilka motverka de skadliga följder, som af deras enbara användande skulle uppkomma. Detsamma gäller om dessa foderämnens användande i allt för stor proportion. Hvad potäterna beträffa, så äro de, om de blott användas såsom bifoder, äfven i deras råa tillstånd, ganska sunda, och man har icke förmärkt att en fodring af en eller två kappar rå potäter om dagen verkat menligt på något sätt. Gifver man deremot mera, så kunna de för oxar och ungboskap likväl användas rå, men för mjölkkor heldre kokade, enär de eljest kunna förorsaka kastning af kalfvarne. Genom 24 timmars stöpning uti icke alltför kallt vatten utdrages den solanin, som innehålles i potäternas skal, och de flesta olägenheterna of deras användande i rått tillstånd förekommas. Potäter, liksom andra rotfrukter, vinna dock ett ökadt fodervärde, om kreaturen samtidigt erhålla en — om än ringa — potion säd. Ett till två skålpund säd på en ko eller oxe är i de flesta fall nog, och ökar rotfrukternas verkan otroligt. Men alla foderämnen få ett ökadt värde genom kokning. — Der bränslet icke är alltför dyrt, bör denna aldrig försummas — minst under ett svårt soderår. — Angkokning är både den enklaste och ändamålsenligaste. — För dem som icke vilja bekosta en ordentlig kokapparat, kan följande enkla inrättning göra fyllest: Man tager en vanlig stark, jernbandad bränvinstunna, borttager ena bottnen och förser den i stället med ett någorlunda tätt slutande lock. Den undre bottnen förses med ett hål i midten af 2 å 3 tums diameter. Invändigt fästes, på ett par tums afstånd från den nyssnämnda bottnen, en med 3 tums hål tätt genomborrad lösbotten, hvarpå potäterna hvila. — Denna med potäter fyllda tunna ställes öfver en vanlig inmurad bryggpanna fylld med vatten, hvilket genom kokning förvandladt i ånga uppstiger i tunnan och kokar potäterna. Bäst är att vid pannan inrätta en svängarm, försedd med block och talja, genom hvilken tunnan både kan höjas och sänkas, samt föras till och ifrån pannan. Ett ännu högre fodervärde vinna potäterna om de, sålunda kokade, söndermalas emellan ett par släta valsar, och mäskas med tillsats af litet maltgröpe, i samma proportion, som vid bränvinsbränning. Sedan massan tagit sötma, utspädes den efter behag med en större eller mindre mängd kallt vatten, allt eftersom man vill begagna den till dryck åt djuren, eller slå den på hackelse för att sålunda uppfodras. Det bör i öfrigt vid frågan om potatisfodring ej lemnas obemäldt, att denna rotfrukt förlorar högst betydligt af sitt fodervärde genom att förvaras, och att man derföre gör bäst att fordra upp potäterna på hösten och i början af vintren. Vi hafva här sett att ett foderämne kan genom ändamålsenlig behandling erhålla ett ökadt fodervärde; men detta värde ökas ytterligare genom en passande förening af flera foderämnen. Att genom samtidig sodring med säd och rotfrukter bådas värde ökas, har redan blifvit anfördt; men det gäller såsom en allmän regel, att ju flera födoämnen man samtidigt kan använda, ju mera fördel vinnes af dem. — Det synes häraf huru oklokt den landtman handlar, som, vid tillgång på flera foderämnen, använder det ena först och det andra sedan. — Han låter derigenom högst betydliga fördelar gå sig ur händerna. Utom potäterna, hvilka ofta säljas till ett pris som undarstiger deras fodervärde, förfar man ofta på samma sätt med ett annat förträffligt soderämne, linfrö. Detta säljes ofta till oljeslagerierna för mindre än hälften af det värde. som landtmannens egna djur derföre kunde betala, om det begagnades på ändamålsenligt sätt. Men ej nog härmed; äfven linfröskakorna och rapskakorna från våra oljeslagerier köpas föga af landtmannen, utan exporteras till England, hvars landtbrukare bättre förstå hvad de äro värde. Förlidet år utgjorde exporten af detta förträffliga soderämne, 194,105 lispund och äfven i år fortfar densamma, under det man köper hö från Tyskland!! Vi hafva talat om linfröets användande på ändamålsenligt sätt, och få här nedan meddela ett bland de många foderrecepter vi sett begagnade i England. Det visar tillika möjligheten att framföda sin ladugård, ja att göda djur, utan användande af hö. I 7 kannor vatten kokas 2 skålp. linfrö (eller linfrökakor från oljeslagerierna) i 3 timmar; denna soppa slås i ett trädkärl, hvarefter 5 skålpund gröpad säd slås i soppan och blandas. Slutligen tillsättes 10 skålp. halmhackelse och omröres väl. Så snart detta sörpfoder hunnit svalna, kan det gifvas åt djuren omvexlande med rotfrukter. Utfodringen för en gödoxe af omkring 70 lispunds lefvande vigt, utgjordes af ofvannämnde sörpsoder, fördeladt i tvenne gifvor, och af 3 lispund kålrötter, likaledes fördelade i 2:ne gifvor af 30 skälp. hvardera. Denna ration svarar mot 42 skålp. hövärde. De djur som härmed fodrades, fingo derjemte något salt, samt hvetehalm så mycket de ville förtära. De trifdes förträffligt och tilltogo hastigt i fetma. För en medelmåttig svensk ko eller mindre oxe om 35 lispund lefvande vigt, är hälften af denna ration tillräcklig. Det är den låga ståndpunkt på hvilken odlingen af rotfrukter här befinner sig, som gör oss redlösa hvarje gång vi få missväxt på gräs och klöfyer samt ominfefgär nå att År landitimannens fleråriva hemädanden