Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 11 oktober 1853, sida 1

nödrop, men innan han kom till besinning om hvad som föregick, hade Jörringer med en förundransvärd skicklighet, och i trots af sin sårade hand, sammansnört båda hans armar med skärpet. Ubbe vaknade genast vid sin kamrats nödrop; han sprang upp och föll, som Jörringer förutsett, intrasslad i rännsnaran, som drog sig tillsammans om hans fötter. Innan det var honom möjligt att göra sig fri för den, var Jörringer redan färdig med Asmus; han afskar derpå knuten omkring sparren och band Ubbes händer och fötter med snöret. Frisaren tjöt af raseri och gjorde de mest förtvislade ansträngningar för att slita sig lös, men Jörringer Drydde sig icke derom, utan fortfor oförtrutet att sammansnöra honom tills han kom till yttersta ändan af snöret. — Uh! Herre Jesus! ropade Ubbe, skärande tänderna. Huru jag skall hämnas på dig, när vi träffas igen, din nedriga hund! Jag skall gifva ut min sista styfver, för att få smeden att göra en spiktunna; i den skall du stoppas in och rullas utför Staxevolds backar. — Det beror på dig sjelf, Ubbe Friser, svarade Jörringer kallblodigt, men till dess säger jag dig farväl, ty nu går jag min väg! Kom Christine lilla! Vår Herre hjelpte oss nu igen, som jag trodde. Det är redan dager, och vi skola fortsätta vår resa. Jörringer och Christine gingo utur stugan, de tvenne Tyskarnes förbannelser ljödo efter dem. ij Fram på förmiddagen kommo slyktingarne välbehållne till Palsgård. (Forts.)