Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1853, sida 2

dan en fattig hustru och efterlemnade tvenne små barn. Det yngsta, 10 dagar gammalt, låg vid modrens bröst tili det yttersta. Å i Nära intill bor ett fattigt hushall, som har 5 små barn, bland hvilka tvenne något öfver ett år gamla tvillingbarn och ett 5 dagar gammalt. Vid underrättelsen om den förra hustruns död, förklarade den sednare sig genast vilja taga till sig de moderlösa, som fadren hvarken kunde sköta eller försörja. Hennes likatänkande man hemtade ock genast barnen och lade välvilligt det främmande barnet vid sin hustrus lediga bröst, som utan minsta tvekan eller fruktan erbjöds. Lidköpings tidning nämner ej dessa makars namn, emedan deras handling ej blisy it beräknad på offentlighet; dock har pastor Akberg åtagit sig att emottaga de bidrag, som någon menniskovän möjligen skulle vilja sända den qvinna, som så af menniskokärlek underkastat sig, utan fruktan för den mycket omtalade smittan, en af de största försakelser, som en qvinna kan åtaga sig. I Malmå har på de tre sista dygnen ingen aslidit eller insjuknat i koleran. Sjukrapporterna från Gefle visa sjukdomen nästan oforminskad. Insjuknade och döde voro dygnen till d. 30 Sept., samt 1, 2 och 3 Okt.: 17 och 7, 14 och 7, 11 och 6, samt 9 och 10. Koleran har verkligen utbrutit i Jönköping. Sedan natten till den 6 Okt. fyra dödsfall och dessutom några sjukdomsfall inträffat, hvilka samtlige ansetts för utbildad kolera, blef staden den 7 förklarad smittad. Till följd häraf har skolan blifvit upplöst och hr Deland inställt sina tillämnade spektakler (han har i stället begifvit sig direkte till Götheborg). Naturligtvis har äfven spärrningen blifvit upphäfd. Med anledning häraf yttrar Jönköpingsbladet följande anmärkningsvärda ord: Huru sarsoten här uppkommit, derom kunna meningarne icke vara delade. Om ej spärrningen här haft annan nytta har den likväl medfört den att till komplett evidens deducera sin gagnlöshet. Den som aldrig så litet gifvit akt på förhållandena har icke kunnat undgå att märka hurusom koleran här så till sägandes uppväxt från rot och så småningom skjutit blad, slagit ut blommor och nu börjar att bära frukt. Redan i Augusti månad förekommo här sjukdomsfall, hvilka s. t. s. företedde spridda drag af koleran: så hade en kräkningar, en annan kramp, en tredje diarrhe, o. s. v.; smärre magplågor, sådana som å orter der koleran är gängse plaga kännas hos nästan något hvar, hafva varit mycket allmänna, för att ej tala om att rödsot varit här gängse och skördat flere offer. Koleran har således här på det tydligaste uppstått af sig sjelf, som det heter, d. v. s. ur på stället befintliga orsaker, till hvilkas utrönande vetenskapen ännu ej funnit nyckeln. Enligt vår oförgripliga mening har väl så också tillgått på de flesta andra orter, sastän deninbitna föreställningen, att koleran nödvändigt skall fortplantas genom smitta, gjort att man städse sökt efter anledningar i den vägen tills antingen någon antaglig sådan anträffats eller, då den ej velat fram, man skyllt på lurendrejeri, falska sundhetspass m. m. Utan alt förneka smittbarheten, som också i många fall är konstaterad, tro vi likväl att den ej förmår framkalla någon allmän farsot på en ort der mottaglighet för sjukdomensaknas. Detta är till punkt och prick samma omstandigheter, som härstädes varit sörhanden, och hvarpå H.T. längesedan fästat uppmärksamhet. I ett postskriptum meddelar J.B. provincialläkaren d:r Sköldbergs till sundhetsnämnden afgifna redogörelse, som på ett slående sätt bekräftar de åsigter J.B. uttalat, innan det ännu fått del af nämnde rapport. D:r Sköldbergs redogörelse visar nemligen huru sedan d. 30 Aug. sjukdomsfall inträffat med diarrhe och kräkningar. D. 13 och påföljande Sept. blefvo sådana fall så elakartade att personer deraf asledo. Slutligen var sjukdomen utbildad till full kolera. Och ändock — —! — Stockholmstidningarne meddela åtskilliga underrättelser af intresse. Enligt kurir anländ till Stockholm natten till den 6 dennes, ifrån Tullgarn, hade eldsvåda utbrutit derstädes i slottet, d. 5, kl. 10 f. m. Lyckligtvis förmådde man dämpa elden, omkring kl. 5 på e. m.