Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 10 oktober 1853, sida 1

— Ja, skrik du, ropade Jörringer med ett tyst skratt, ibland är det långt emellan käppen och handen, och i afton tror jag inte, att jag sår smaka något af ditt bly. Knappt hade han uttalat dessa ord, förrän man hörde ett skrik, åtföljdt af ett tungt plumpsande i vattnet. Derpå blef allt tyst. — Låt oss nu bege oss på väg igen, sade Jörringer. Jag känner ett vadställe öfver ån, der vi lätt kunna komma öfver. Jag tänkte genast, att de hade något för sig med bron; Ubbe har en gång förut spelat mig detta spratt, och då var jag värre ute än i afton. Han steg derpå till häst, fattade Christines tyglar och tvang båda håstarne in öfver de rökande stenarne ned till vadstället. Christine var så angripen af detta sista uppträde, att hon vacklade i sadeln. Då de kommit öfver ån bad hon Jörringer att få hvila sig litet. Strandröfvaren hjelpte henne ned af hästen och satte sig i gräset vid hennes sida. I Den nyss öfverståndna faran var föremålet för deras samtal. — Men hvarifrån sick du elden, frågade Christine, då han omtalat sin list för henne. Inne i skogen ifrån sårherdens eldhus, svarade Iörringer. Jag är noga bekant med denna trakt. Innan Ake flyttade öfver till Barritskov, bodde vi på den här sidan om än. ö Eldhus kallade man den tiden en öfverbyggd eldstad, der maten kokades, och som plägade sta skiljd ifrån de öfriga byggnaderna, af fruktan för eldsvåda, Eldhusen blefvo kända kort före Tyskarnes infall; förut förvarade man elden i ett hörn af en åker. — Ocn hvart tror du att våra förföljare flytt? frågade Christine. — Det kan jag inte så noga veta, svarade Jörringer; kanske har det gätt med dem, som det står i visan: