Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1853, sida 1

Blåsten hade emellertid blifvit starkare; den dref upp dimman i luften och for med ett sorgligt tjut bort öfver de torra buskarnes vissnade löf ute på slätten. Då och då syntes en svag glimt af månen, som sken emellan de förbi-ilande molnen. Då Jörringer uppnått den yttersta kanten af skogen, höll han in hästen och lyssnade. Christine såg öfverraskad på honom och frågade efter orsaken dertill. — Tyst! var stilla ett ögonblick, hör ni inte att vipan derute oupphörligt skriker, samt flyger fram och tillbaka öfver slätten ? — Jo, svarade Christine, men hvarför skulle vi stanna derför? — Det måtte vara någon der nere emellan buskarna, svarade Jörringer lugnt och med dämpad röst, ty vid den här tiden ligger honan på sina ägg, och skriker aldrig, utan att man skrämmer henne. — Du vill bara göra mig rädd, Jörgen, utbrast Christine. Vore någon fara på färde, så känner jag din natur alltför väl, att du skulle vara så lugn, som du är. — Jag tror, att vi kunna komma undan, om det också är någon dernere, som Vill oss ondt. Men det skola vi snart komma underfund med. Vänta mig bär litet, Christine lilla! Jörringer steg af hästen och band tygeln vid en gren. — Hvad ämnar du göra? frågade Christine förskräckt. — Jag skall se efter om fågeln spår sannt, och om så är, så skola vi fly så fort som möjligt; jag är en fredlig man, och tycker inte om strid, när den kan undvikas. .. — Nej, det vet jag, svarade Christine något gäckande. Mod och mandom höra inte till dina dygder, huru många de än äro. — Vår Herre gaf hvarje menniska dess särskilta