Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1853, sida 1

— Det var i deras ungdom, fortfor Jörringer, då Alrik och hans broder bodde tillsammans på Palsgärd ; gamle Ake vet att berätta derom, sedan han den tiden tjente såsom jägare på Palsgård. Då friade de begge till grannens dotter, fröken Inger uppe på Bolver, och hon gaf Alrik företrädet. Följande sommar drog han i ledung, då bönderne gjorde första tåget emot de tyske grefvarne. Under tiden stannade brodern hemma och skötte gården. En afton återkom Alrik från krigståget och smög sig bort till sin fästmö, för att öfverraska henne med ett Gudsfred och godafton. Då han inträdde i trädgården satt fröken på en bänk, men Alriks broder satt vid hennes fötter och lockade henne med sagra och vänliga ord. Då for en mörk sky öfver Alriks ansigte, och han klagade för Gud i himlen, att hans lycka nu vore förspild, smög sig ut ur Bolvers trädgård, tyst och obemärkt, som han kommit, och ifrån den aftonen var han aldrig glad mera. — Huru gick det med Inger sedan? frågade Christine. i — Hon gifte sig med brodern, och så flydde de begge två. — Men det är ju afskyvärdt. — Åh, — ja och nej, som man vill taga det. Jag känner litet till begge bröderne, och den andra är ändå inte så elak; han menade väl med Inger och har sedan dess hållit henne i tukt och ära. Han är också en modig och oförsagd man, det måste man erkänna; och gjorde han ondt emot Alrik, så har han sedan Sjels fått sitt kors att bära på. — Men ser ni huru det ljusnar derborta! Nu äro vi vid slutet af skogen, och rakt framför oss hafva vi Hellebergs qvarn. Jörgen och Christine närmade sig den utsatta fällan. Ubbe hade redan länge hört ljudet af hästarne. Han gaf sina kamrater ett tecken och kröp fråm ur buskarna.