Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 8 oktober 1853, sida 1

egenskaper; jag vill inte gälla för mera än jag är, sva rade Jörringer saktmodigt. Derpå smög han stg bort, så tyst och varsamt, att Christine trodde honom ännu stå vid hennes sida långt efter sedan han försvunnit. I detta ögonblick hördes ett flåsande, liksom af en skygg häst. Strax derefter återkom Jörringer. Christine intogs af en ökad ångest. — Kira lilla Jörgen! sade hon, nästan gråtande, säg mig sanningen; är det verkligen någon fara på färde? — Fara vet jag just inte af, svarade sjömannen lugnt och sagta, blott en sak vet jag, att nere i buskarna gömma sig tre personer, ty deras hästar stodo bundna derborta vid träden. Dem få de knappt mera någon synnerlig makt med i natt, fortfor han leende, ty nu springa de omkring i skogen, hvar och en åt sitt håll, och ryttarne få vi väl också snart se. Sitt ni endast qvar, lugn och tyst. I värsta fall äro vi till häst och våre förföljare till fots; det är ändå alltid en fördel. Nu skall jag se till att vi få vägen öppen för oss. — Men hvarifrån kommer vinden? Med dessa ord försvann han igen. Ute på slätten höjde sig ur buskarna ett mörkt hufvud, beklädt med en stålhufva. — Nu ser jag den ena af vårt folk, hviskade han till sin kamrat. Skall jag lägga mitt armborst till kinden och skicka en liten pil ditbort? — Nej, nej! svarade Ubbe häftigt. Skjuter du miste, och de höra pilen hvina, så rida de sin väg. Rör dig inte från stället, Asmus, förr än jag gifver tecknet, eljest skall jag krypa öfver och stöta in tänderna i munnen på dig med mitt sabelfäste. (Forts.)