IIDÅ VNaILIAII INVITE I Svenska Tidningen förekommer följande högst märkliga insända artikel: Om en af kolerasjukdomens egenheter och ett af erfarenheten bestyrkt medel att förekomma farsotens smittsamhet. När koleran utbröt härstades, så skyndade rikets första universitet samt styrelsen af hufyudstadens flesta läroverk att inställa läsningen, såsom vådlig för lärares, lärjungars, deras föräldrars och andra menniSkors nedsmittande. Men som åtskilliga föräldrar och andra målsmän sunno sysslolösheten vara skadlig för deras barn, så dristade de fråga de likaledes lediga lärarne, om ej desse skulle vilja, mot särskild vedergällning, lemna barnen enskild undervisning i de ämnen, som eljest skolat offentligen föredragas. Lärarne, å sin sida, voro lika djerfva och äfventyrade det begärda vågstycket — och se det lyckades öfver all förväntan. Flera barn tillkommo efter denna hugneliga erfarenhet, så att lärarne funno sina enskilda rum alltför tränga och derigenom osunda för de tillströmmande gossarne. En eller annan skall då hafva vågat, att i de större, iuftigare och för ändamålet afpassade skolrummen meddela sin enskilda undervisning, utan att någon mått illa deraf, och utan att hvarken inspektor proximus, eller kongl. direktionen öfver Stockholms stads läroverk sådant förbjudit. Erfarenheten har sålunda, sortsar insändaren ironiskt, ovedersägligen ådagalagt, att den undervisning, hvilken för sundheten är vådlig, när hön af allmänna medel vedergälles, deremot icke är det, när hon enskildt betalas, änskönt hon meddelas i samma ämnen, åt samma lärjungar, af samma lärare och på samma rum. vi tillstyrka alltså för sundhetens och undervisningens gemensamma bästa, att, från och med början af instundande 4.de qvartal, måtte vid alla de läroverk, hvarest läsningen blifvit, i anseende till koleran, inställd, lärarne befrias icke blott från sina tjenstepligter, utan jemväl från sina ohelsosamma, från allmänna medel utgående löner, men åt lärarne hädanefter såsom hittills öfverlemnas att fortsätta eller påbörja den undervisning, som af enskilda medel betalas, och derigenom befunnits vara för helsan oskadlig. Hvad säger man om detta drag? Likväl förundrar oss ingenting, som kommer ifrån direktionen för Stockholms stads undervisningsverk. Om någonsin det gäller hvad vi mer än en gång yttrat, att personer, som enskilt kunna vara rättänkande och förståndige, då de komma tillsammans och handla in corpore, vare sig såsom konsistorium, fakultet eller kollegium, göra det så som saknade de icke blott urskiljning, utan äfven rent af samvete, så gäller det med denna direktion. Medan vi äro inne på det mycket omordade kolerakapitlet, torde det vara skäl att erinra derom, att under det koleran nu utbrutit sednast i de spärrade städerna JoÖnköping) och Lidköping, så har ännu ingen kolera yppat sig i de mycket närmare Götheborg liggande staderna Kongelf och Alingsås, hvilka icke spärrat sig och hvilka orter hela tiden haft en daglig och mångfaldig beröring med vår kolerasmittade stad. I sammanbang härmed kunna vi ej underlåta att till vederbörande myndigheter ställa en vördsam förfrågan, huruvida icke undersökning blilvit hållen i afseende å den inspärrningshistoria vid Sandens marknad, som med rätta ådragit sig stor uppmärksamhet. Om ej för annat vore en undersökning nödig, för att reda ett förhållande, hvilket, hoppas vi, af ryktet blifvit något vanställdt. Skulle det besinnas vara sannt, att en frisk person blifvit inspärrad med en kolerasjuk, och att båda aflidit utan att erhålla någon hjelp, så är det ett våld, visserligen ej större än månget annat i samma väg, men dock af den art, att vi ej kunna inse huru vederbörande, äfven med de största sympathier för spärrningsväsendet, eller rättare — oväsendet, kunna undgå att beilra detsamma. ) Sedan detta var skrifvet, erfar man att intet vidara kalerafall inträffat i Jönkönine.