utan alt det rätta skälet är något annat, nemligen detsamma som Sv. Tidn. i sin första uppsats oförsigtigt nog blottade, nemligen de två första ståndens, — löntagarnes representanters — motvilja mot ett förslag, som ej i ringaste måtto rubbade någon enda af deras lagliga — d. å. häfdvunna — fördelar, men som, ehuru i en ytterst obetydlig mån, inskränkte de inkomster de genom prejerier — ett ord, som låter hårdt, men som dock ensamt uttrycker sakens rätta natur — nu kunna bereda sig. Uti den skrifvelse, som högv. presterståndet, vid 1818—49 års riksdag afgaf till Kel. Maj:t uti skatteförenklingsfrågan, nämnes ock hurusom tillgångarne till, såsom det heter, corpsernas allöning och institutionernas underhåll, skulle blifva ännu otillrackligare, Åom dem förmenades, att genom egen disposition draga fördel af indelningarne. Förhållandena hafva under alla tider en viss likhet och ännu äro de samhällsklasser sig lika, som i gamla tider lade tunga och svåra bördor på menniskornas (mängdens, allmogens) skuldror, under det de sjelfva ej ville vidröra dem med ett finger. Denna sak är så klar, att den ej genom några svepskäl kan bortvillas. Att den skall ådraga våra ministrar något ansvar af de sammanträdande Ständerna har man dock visserligen ej att befara. Vår representation är alltför väl sammansatt i allenastyrelsens och löntagarnes intressen, för att våra ministrar, så snart de troget omhulda dessa intressen, skola behöfva frukta något ansvar. Fullkomlig enighet emellan bondeoch borgare-stånden i afseende å kraftig tillämpning af 62 Ä Reg.-formen skulle kunna uträtta något, men äfven mot denna fruktade enighet har man vidtagit sina kloka försigtighetsmätt. iiict — —