Unsändt.) Iill skalden Nybom. På slykt emellan vårt hemlands dalar Din sångmos vingar, De glänsande, här sig hvila nu. Det är så sällan Till våra salar Oss lyckan bringar En vitter sångare, så god som du, Ty kommer någon Alt här förvilla Sig genast flyr han Lik jagad dufva åt annat håll. Han mister hågen Att för oss drilla Och om från lyran En ton förklingar så är det moll. Den gudaborna I Phebi strider Här sällan finner För sina bragder en jordmån varm. Din skaldenorna För köld ej qvider. Det brann och brinner Ett tropiskt hjerta i hennes barm. Slå opp portalen Till diktens grufva Och ej förmena Att hennes praktskiftning skåda få. Lik näktergalen Det sinnligt rena Vemodigt ljufva I sång och kärlek du tolka må. I våra nejder Nu vattenfallen Från himlen strömma, Kring mannen hviner orkanens brus: Naturens fejder Låt honom glömma Vid den kristallen Du fyllt med glödande skalderus. Sent dagen tännes På blåa loftet At Floras minne Ses tärnan helga en saknans tår: Omfläkta hennes Förstämda sinne Med ambradoftet Utaf din blommande skaldevår. Så du oss före På rosenvingar Dit, der hon strålar Eratolyran på diktens berg. Att der vi höre Hur sången klingar Hos skald, som målar Sin andes syner i snillets färg. Bgem.