Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1853, sida 1

Han sände genast bud till marsk Albertsen i Kolding för att underrätta honom om sonens sorgliga öde, och anstälde derefter sjelf de ifrigaste undersökningar, utan att dessa dock spridde något ljus öfver denna gåtfulla händelse. Man märkte endast att marken utanför trädgårdsporten var mycket nedtrampad och man fann en blodig dolk på trappan, äfvensom täta blodfläckar på gräset framåt trädet till, häntydde på att en häftig strid måtte hafva ägt rum. Dolken tillhörde den dödade riddaren och då han sjelf var osårad, så måtte blodet hafva kommit ifrån motståndaren. Följande dagen fortsatte Totting sina undersökningar med biträde af Heine Jenicke uppe ifrån Gravensgård, hos hvilken riddare Jens hade varit gäst; man hyste de mest skiljda meningar om orsaken till mordet, och, som det vanligen plägar hända, de osannolikaste ansågos för trovärdigast. Omsider började misstanken taga en bestämd riktning; Heine Jenicke påstod, att Christine måste vara medvetande om också icke delaktig uti riddarens mord; denna förmodan fann han snart bekräftad deraf, att hon beständigt nekade sig hafva hört det ringaste af striden, som dock omöjligen kunde hafva försiggatt i tysthet, och dernäst af hennes synbara Fförvirring, då han begärde att få veta, hvar hon tillbragt natten. Samma eftermiddag gick det ryktet allmänt nere i byn, att Christine med egen hand upphängt riddar Jens i eken. Två dagar sednare anlände marsken sjelf till Barritskov. Det var en högväxt och mager man med graåsprängdt hår, som han lät falla nedat pannan, för att dölja ett djupt och gapande ärr, ett minne från slaget på Nunneberget, der han efter ett envig med svarte Alrik blifvit liggande på valplatsen. Marskens sorg var helt och hållet beherrskad af förbittring och sårad stolthet öfver sonens oridderliga död.