Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1853, sida 1

er rådrum, Christine; men innan jag reser bort i morgon, så skall ni antingen tala godvilligt eller gråta nödtvungen — lägg detta på minnet. Marsken vinkade med handen till tecken att förhöret var slut, och steg upp ifrån bordet. Christine gick in i sitt rum. Hon bäfvade vid tanken på följande dagen och tviflade icke på att ju marsken skulle uppfylla sin hotelse. Dock beslöt hon fast att hellre lida allt, än att upptäcka sitt möte med Ulrik von der Bägel. Eftermiddagen var nära till ända; Christine satt tankfull vid fönstret och stirrade öfver åt skogen, då hon varseblef en högrest man komma upp ifrån allsen och närma sig slottet. Han stödde sig vid en käpp och bar en låda på ryggen, såsom vandrande krämare brukade då för tiden. Under det han gick, kastade han då och då en hastig och spionerande blick åt alla sidor. På garden emottogs han genast af gårdsfolket, som förde honom in i slottet och begärde att få se hans varor. — Skulle inte er unga fröken vilja handla med mig? frågade han i likgiltig ton. Det är så länge sedan bon och jag gjorde någon handel med hvarandra. — Gud vare henne nadig stackare! sade tärnan; hon har nu för tiden annat i sinnet än grannlåt. — Huru då? utbrast krämaren skenbart förundrad häröfver; hvaraf lider då hennes nåd, om jag får lof att fråga? Jag såg ju henne nyligen frisk och rask; hvilken olycka har då händt henne? — Ni måtte komma långt ifrån, krämare, eftertersom ni inte hört talas om det grufliga mord, som skett här. Och nu i dag har marsken sagt, att han skall lägga var unga fröken på pinbänken, och utsträcka hennes fina lemmar, tills hon bekänner, hvilken som mördat hans son, (Forts.)