Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 4 oktober 1853, sida 1

Han besallte att de strängaste undersökningar skull företagas, och lät, vid kyrkostämma, en af sina tjenare förkunna, att den som kunde gifva någon upplysning om banemannen skulle erhålla etthundra silfverören belöning. Men ingen anmiälte sig. Saken fortfor at! vara höljd i mörker. Då Heine Jenicke yttrade sin misstanke emot ChriStine, förkastade Ludvig Albertsen den först såsom o. sannolik; dock fortfor mannen från Gravensgård at tala derom så länge, till dess marsken ändtligen lä kalla henne till förhör i närvaro af Totting och Heine I Christine nekade till allt, likasom förut, och beklagade sig öfver den skonlösa behandling man tillät sig emot en adelig jungfru af hennes stånd. I — Ni sår väl finna er deri, Christine, svarade marsken nånande, och kanske i ännu mera, om ni fortfa att förtiga hvad ni vet. Ni måste hafva hört bullret af striden, eftersom blodspåren börja nästan utanföi er kammardörr. — Tala nu sannt, min adliga jungfru, sade Heint Jenicke med gäckande min. Och svara edra akiningsvärde domare hvad ni hört i ert rum, om ni eljest var i er jungfrubur den natten. — Men om jag nekar att gifva annat besked, än ni redan sätt, sade Christine och kastade en föraktlig blick på Heine. Hvad ämnar ni göra, marsk Ludvisg Albertsen ? — Jo, Så Mmyckot ämnar jag göra, svarade marsken och slog med knutna handen i cekbordet, att ni skall komma att ropa ack och ve deröfver, så vida det finnes en pinbänk på Barritskov. — Inte beklagar jag mig öfver den skägglöse pojken, det vet hela verlden! ty esterSom han tålte en så ovärdig behandling, så förtjentc han den, men min egen ära lider deraf, och den vil jag hämna, så sannt mig Gud hjelpe. Märk således I Mitt sista ord för den här gången. I dag vill jag gifva