stine, af sorg öfver att din unga bild fördunklar den, svarade mannen med dämpad och passionerad stämma. — Nej, likna mig inte vid dina blommor, sade Christine, de blända blott, men dofta inte. — Ack! sade trädgårdsmästaren nästan hviskande vore du än fältets giftigaste blomma, så önskade jag mig endast den lyckan att vara ett bi, som suger i dess kalk och sedan dör. Sedan dessa ord, hvilka fullkomligt öfverensstämde med den tidens smak och uppskrufvade talesätt, blifvit vexlade, närmade sig flera af jagtsällskapet. — I afton! hviskade mannen med en glänsande blick. — I afton! upprepade Christine, i det hon helsade och red bort. Trädgårdsmästaren stannade ännu länge qvar sedan hon försvunnit; han höll handen öfver Ögonen och stirrade in i den sky af damm, som uppstod efter jägarskaran. Då de ridande närmade sig Vrigsteds råskillnad, sågo de en mängd menniskor beväpnade med käppar, slagor och grepar, förfölja en man, som, oaktadt han fått ett godt för-språng, sprang så fort han förmådde. Ivar Totting sporrade sin häst och red skaran till mötes. — Hvad är här på färde? frågade han den närmaste, hvarför förföljen J denne man? — Ja, må säga det, stränge herre, svarade bonden, men vi ä väl tvungna dertill; vi hade beslutat att slå ihjäl honom härute vid råskillnaden, för att få nusfred. — Hvad ondt har han då gjort er? — Vi hafva af kristlig barmhertighet hyst och födt honom i två månader, och så vedergäller han oss bara med ondt och djefvulskap. Först utlade han något trolltyg i det hus der han var, så att allting gick bakvändt för folket. Kreaturen föllo omkull och dogo, bäst