Einer Trane. Medeltidsberättelse, srån Danskan. (öÖfvers. af 6. —n.) — (Forts. fr. N:o 226.) — Hvem skall hafva de der vackra blommorna? frågade Christine. i — Det skall min hjertans käraste, svarade mannen. Jag har gått i skog och ängar och der utsökt de bästa blommorna, så att hon kan pryda sig med dem i morgon när helgdagen kommer. — hehagar ers nåd några? fortfor han och räckte fram korgen till henne. Första ljudet af denna röst framkallade en djup rodnad på Christines kinder. Hon betraktade mannen öfverraskad och sade slutligen: — Ack, Ulrik, hvad vågar du väl? Dessa få ord, som tillkännagåfvo en tidigare bekantskap emellan Christine och mannen, hördes endast af honom. Emellertid fattade hon sig hastigt och sade lugut och öfverlägset som förut: — Du är ju trolös, som alla män. Nyss sade du, att blommorna äro bestämda för din brud, och gifver dem dock till den första du möter. — Jag tror inte att min brud skall vredgas, svarade mannen leende, derför att jag bjuder er mina blommor. Christine tog en bukett ur korgen. — o ve! sade hon, de äro ju nästan förvissnade. — Hvarje blomma måste vissna i din hand, Chri