Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 1 oktober 1853, sida 1

hvarmed han smög sig längs efter buskarne upp till slottet, tillkännagaf en man af stånd. Utanför ett af fönsterna gaf han ett varsamt tecken; straxt derefter öppnades dörren till svalen och en hvitklädd qvinnogestalt kom ut och lutade sig ned öfver ledstången, i det hon helsade med handen. — Kom ned till mig, så att jag kan se dig, min älskade, hviskade mannen. — Ack nej, svarade flickan, det låta vi bli. Jag är så rädd. . . — Frukta inte, Christine! Det lilla barnet ligger inte tryggare vid sin moders bröst, än du skall vara hos mig. as a — Du förstår mig inte rätt, Ulrik! svarade Christine i en vänligt förebrående ton; jag tänker inte på mig sjelf, ty hvad skulle jag hafva att frukta hos dig? Det bör du väl veta, att den qvinnan älskar, den förlitar hon sig också på; men jag är rädd för din skull. Du är en fredlös man här i trakten, derför att du i envig fällt din landsmans, Nikolai Lembieks son. Riddaren har sina spioner ute öfverallt, och ännu 1 gär fick jag veta, att några smyga sig omkring slottet. Iånshärrn får väl sköta sig sjelf, svarade den unge riddaren i sorglös ton. Jag bryr mig litet om hans vrede. Långt mera längtar jag efter en vänlig helsning ifrån dina ljufva läppar; öppna derför din dörr och kom ned till mig, mitt hjertas älskade, så au jag må kunna läsa min lycka i dina ögon. — Men natten är så mörk. — När morgonen gryr, blir det natt för mig, klagade Ulrik, och det är så litet qvar af min dag. — Nå väl, jag skall efterkomma din önskan, sva rade Christine, Vänta litet, så kommer jag. (Forts.)