som de stodo i sähuset, eller ock förvandlades mjölken till blod, och helt nyligen har han förhexat en man sä, att han kan se syner på ljusa dagen och springer omkring och hoppar och dansar som en galning. Sällskapet brast ut i skratt åt bondens berättelse, och Totting använde hela sitt anseende för att stilla den uppretade folkhopen. — Hvad har du att säga till ditt försvar? frågade han syndaren, som stannat midt ibland jägarskaran. — Litet eller intet, var svaret, ty nådig herrn känner mig säkert allt för väl, för att tro på hvad det der folket berätta. Totting bleknade, då han rätt betraktade mannen, ty i denna höga, kolossala skepnad igenkände han Jorringer, Fiskmaåsens styrman. — Ja, visst känner jag dig, sade han förvirrad och vände sitt husmd ät sidan, för att undvika den skarpa och genomträngande blick, som mötte henom ifrån Jörringer. — Och ni, mina vänner, fortfor han, vänden lugnt tillbaka hvar och en till sitt; har karlen verkligen begått sådana skändligheter, som J beskyllen, honom för, så skall han komma på bålet, men det mäste ske efter lag, och J kunnen icke dömma såsom ofria män. Jag skall taga honom med mig upp till Barritskov och instämma hans sak för tinget, såsom seden är. väpnaren besallte en jägare att hålla vakt öfver Jörringer, och bönderna, vanda vid en slafvisk lydnad mot sin förman, åtskiljdes småningom. Tåget red vidare och uppnådde Barritskov, utan att det på det öfriga af vägen inträffade något annat, än att, då de kommo till slottsporten, var strandröfvaren försvunnen. Samma afton, något efter midnatt, smög sig en skepnad igenom den stora trädgården, som omgaf slottet på tre sidor. Han var höljd i en vid kappa, men hans smärta hållning samt den lätta och raska gang,