hetare, hvilka utgöra egna matlag, äfvensom alt frågor härom skola slitas af konungens befallningshafvande och ej af laga domstol. Vi inse ej heller huru regeringen i detta afseende kunnat gå ifrån den grund, som finnes i 1841 års R. St:rs förslag 8 9, eller hvarföre man uteslutit der deri intagna ordet handtverk. Skulle verkligen regeringen amna biträda skråpetitionen, att vilja utesluta alla handtverk från landsbygden? Det måste medgifvas, att regeringen, utaf Rikets Ständers yttrade åsigt, haft skäl frångå sitt sjellmyndiga stadgande i 1847 års förordning, 14, att enhvar skulle anses tillhöra det fattigvårdssamhälle, der han, efter fyllda 15 år vistats under tre på hvarandra följande år, samt i stället antaga sista mantalsskrifningsorten, der understödsbehöfvande är eller bordt vara mantalsskrifven; och är det blott önskvärdt, att det ändrade stadgandet härom icke må leda till alltför mycket krångel vid folkets inflyttningar i andra socknar; men föreskriften, att enhvar som fyllt femtiofem år skall för hela sin öfriga lifstid bibehållas vid den försörjningsort han då tillhör, är ett otjenligt stadgande, som kommer att vålla många olägenheheter, och som ej öfverensstämmer med R. Sters 1841 utgifna förslag, hvilket i Y 22 bestämde de vilkor, hvarigenom personer af den åldern, äfven om de ej vid inflyttningen kunde lemna garantier för sjelslörsörjning, kunde få tillstånd att mantalskrifvas i annan ort. Detta var onekligen vida ändamålsenligare än det i 4 16 af nya författningen föreskrifna sätt, alt låta kon. befallningshafvande, efteråt, då fråga om sattigsörsörjning uppstår, afgöra saken. Likaså synes regeringens, af ingen R. St:rs begäran föranledda inrättande af en ny instans, kammarrätten, för besvärs anförande emot kon. befallningshafvandes beslut i tvisten mellan fattigvårdssamhällen, endast leda till mera omväg och tidsutdrägt, då säkert inga menigheter åtnöja sig, hädanefter mera än nu, med mellaninstanser, sedan man väl vant folket, att i allt vända sig till högsta makten. Likasom vi tro, att om någonsin regeringen ville med allvar befordra en förbättring i vårt domstols-väsende, alla rättsfrågor om sattigvårdsangelägenheter kunde och borde upptagas vid underratterna, likaså anse vi att tvisterna kunde slutligen, och utan appell, slitas af Hofrätterna. Ått likväl detta fordrar en förändring i nuvarande organisationen af domstolarne, så att genom deras permanens och borttagandet af ferier, rättvisan aldrig hvilade eller uppehölles, måste dock erkännas. Efter denna granskning af det hufvudsakligaste utaf den nya fattigvårdsförordningens skiljaktigheter mot 1847 års författning och Rikets Ständers år 1841 fattade beslut, torde en hvar finna, att den anda, som i den nya gjort sig gällande, icke är den mildare och för nöden tröstrikare, som nyligen gjordes gällande vid fattigvårdslagstiftningen, och som väl hade bordt sått ännu en tid visa sina goda eller onda I verkningar, innan den skulle vika för en strängare och oförsonligare. Vi nödgas återkomma till några ytterligare betraktelser häröfver, sedan vi betraktat regeringens och Rikets Ständers åtgörande i och för försvarslösheten och jordafsöndringen, hvilka härmed stå i ett nära sammanhang. NANTERRE AE SE MOTPART —