da 80dJCNII8 Yffft1 Å om Ja, om en sattigvårds-styrelse skulle hålla sig vid den nya paragrasens strängaste ord, i strängaste grammatikaliska mening, är ej en gång yhristande arbetsförmåga hos den nödställde nog, för att tillåta styrelsen att gifva honom vvård och försörjningshjelp, utan måste med oförmågan förenas vanförhet eller sjukdom, ty ordet eller fattas mellan det första vilkoret och de begge påföljande. Må man icke härvid invända, att det stränga stadgandet blott tillkommit för att skrämma de lättjefulla och liknöjda, samt att fattigvårds-styrelserna alltid kunna utsträcka hjelpen, om en sådan verkligen erfordras. Ått så icke är, visar sig bäst af ett annat, alldeles nytt stadgande, nemligen den i 8 7 intagna, visserligen af Rikets Ständer vid sista riksdag ifrågasatta, men också i sin ytterlighet af regeringen reglementerade föreskriften, att den samiljsader, hvars maka eller barn få full sattigforsörjning, i och med detsamma blifver oberättigad att söka eller antaga eget arbete, utan måste ställa sig under fattigvårds-styrelsens husbondevälde, samt kan såsom sådan öfverlåtas (månne uthyras eller säljas?) till annan; ja, slutligen, om styrelsen eller den påtvingade husbonden behagar gifva honom ett arbete, som han ej kan eller förmår utföra, blifver han, på deras söregifvande, att hans vägran härslyter från tredska, behandlad såsom försvarslös, och kan inspärras i fängelse. Det kan ej vara vår assigt, att förorda något, som skulle lägga hyende under familjfäders eller familjmödrars sorglöshet, lättja och likgiltighet för hvarandra och sina barn. Vi äro dessutom öfvertygade, att en stor del behjertade medlemmar af fattigvårds-styrelser, oaktadt de betänkligheter dessa nya stadganden för dem föranleda, skola efter egen öfvertygelse, och utan sträng efterföljd af de så inskränkande vilkoren, söka mildra oförvållad nöd och tillfällig saknad af arbetsförtjenst hos den fattiga befolkningen, samt våga bistå äfven en arbetsför, då denne ej kan erbjudas ett arbete, som sätter honom i stånd att draga försorg om de sna. Men vi lemna till hvar och en att bedömma huruvida det kan kallas högsinnadt och klokt af regeringen, om hon än kan åberopa den i vår ståndsrepresentation afgörande slumpen af en reaktionär riksdags beslut, att bitrida och utfärda stadganden, hvilka på ett så orättvist sätt ingripa i den frihet, som lagstiftaren en gång erkännt menighets-styrelserna böra ega, att bedömma utsträckningen af sin välgörenhet, och hvilken frihet synes vara en naturlig följd af såväl den pligt staten ålagt socknarne, att besörja fattigvården, som den rätt de derföre erhållit, att sjelfva ordna densamma. Det bör ju alltid af regeringen besinnas, att hvarje positivt stadgande, som af henne utfärdas rörande fattigvården, ingriper i sjelfva denna menigheternas rätt; hvilken så mycket heldre bör lemnas oantastad, som det alldrig kan blifva statens fördel, att lagarne stegra den egennytta, hvilken beklagligen söndrar så många goda krafter i samhället, eller gynna den hårdhet i sinnen och tänkesätt, hvilken ofta bestämmer mängdens handlingar, innan den inträngt djupare i undersökningen af de förhållanden, hvilka kunna påkalla dess eljest lyckligtvis naturliga känsla för deltagande och hjelpsamhet mot medmenniskor. Vi kunna derföre ej annat än då det högsta beklaga, om denna regeringens opåkallade inskränkning i de rättigheter fattigvårds-styrelserna nu egt, att på grund af sitt förtroendeuppdrag, efter egen pröfning och ögonblickets fordringar, utöfva välgörenhet, skulle vilseleda menigheternas begrepp om de pligter menniskokärleken bjuder att uppfylla mot nödställda likar; och vi tro, att regeringen hade handlat samvetsgrannare och lyckligare för det allmänna, om hon i stället företagit sig att vinna Rikets Ständers samtycke eller begagna sitt påstådda prerogativ i ekonomiska lagstiftningen, till att få fattigvårds-styrelserna så organiserade och valda, att de kunde anses såsom de säkraste och bästa uttryck af menigheternas opinion. Dertill synes oss en annan valordning än efter hemmantal eller bevillnings-belopp vara nödig, om ock naturligtvis dessa vilkor, såsom grund för afgifternas erläggande, böra billigtvis föranleda en motsvarande rättighet. Rikets Ständer hafva ock, såsom vi här ofvan funnit i deras skrilvelse, insett vigten af att dessa styrelser skulle vara ändamålsenligt sammansatta — och detta vore väl ock, om derigenom vunnes den arbetande klassens förtroende och tillgifvenhet, samt efterföljd af fattigvårds-styrelsernas råd och varningar, det säkraste medlet att få fattigvården i riket, genom folkets egna och goda kraster, vida bättre ombesörjd, an genom regeringspåbud och konungens befallningshafvandes maktspråk. Den i 3 4 2 mom. intagna förändring, at kyrkoherden bör, i stället för att blott ega del. 0