förslag till stadga. I denna skrifvelse och sedan ständerna uttalat sina skäl, hvarföre de väl erkände att fattigvårdens åläggande på socknarne medförde en ojemn beskattning och vållade att hinder lades mot inflyttning, hvilka inskränkte arbetarnes verksamhet för sin bergning, men icke ansågo sig kunna öfverflytta fattigvården på staten, finner man ibland annat följande vigtiga grundsatser uttalade: Endast inom den behöfvandes närmaste omgifning kan fattigvårds-behofvet med säkerhet bedömmas, samt den nödvändiga grannlagenheten iakttagas, att understödet noga lämpas efter hvad som oundgängligen erfordras, och att fattighjonet, utan hårdhet i behandlingen, tillhålles att, i mån af förmåga, medverka till sitt uppehälle. Olägenneterna af tungans olika fördelande, då fattigvården besörjes socknevis, äro vida mindre än de, som hvarje annan reglering skulle föranleda. — — — — Farhågan för oförmåga hos socknarne att uthärda denna tunga, synes i det närmaste vika, när man betraktat huru förhållandet hittills visat sig, under mångsaldiga år, då en sådan oförmåga högst sällan förekommit, om icke till följd af särskilda tillfälligheter och mera kringgripande olyckshändelser, dervid serskilda föranstaltanden för det betryckta samhälleis undsättning måste förutsättas såsom oundvikliga. — — Om hindren för flyttning emellan socknarne icke kunna helt och hållet upphäfvas, kunna och böra de dock minskas, genom närmare bestämmelser än de, som hittils varit gifne om socknarnes rättigheter i detta afseende och i den mon dessa hinder qvarstå, måste de fördragas såsom en nödvändighet hvilken icke kan afböjas, der fattigvården måste bero af borgerlig lagstiftning. Rikets ständer ansågo således, att fattigvården i allmänhet, borde besörjas af socknar och städer, hvar för sig, o. 8. v. De trodde; att bestämmelserna, till förekommande af att sattigvårds-ansvaret godtyckligt skulle kunna öfverflyttas från en socken till annan, lämpligast borde hafva afseende på mantalsskrifningen, såsom den offentliga handling, hvilken sullständigast och säkrast kunde antagas till rättelse. De förklarade, att vid de nya stadgandena som erfordrades, för att undanrödja inskränkningarne i det fria valet af vistelseort, farhågan för fattigvårdstunga ingalunda ensam må utgöra anledning att hindra någon i detta val, då socknarnes rätt emot hvarandra kan, genom iakttagelser vid mantalsskrifningen, tillräckligen bevakas, utan ett sådant våldsamt ingrepp i personliga friheten; och att då den allmänna reglen derom icke kunde tillämpas, i anseende till omöjligheten att få mantalsskrifningsorten utredd, staten måste direkt besörja fattigunderhållet. (Forts.)