nas inflytelse-egande män ännu skulle vilja följa oss. Vi måste således för att komma till det önskade resultat, att en allmännare uppmärksamhet må fästas på regeringens ifrågavarande lagstiftningsåtgärd, endast utgå ifrån betraktelsen: om den uppfyllt hvad man kan anse vara nationens nuvarande önskningar och förväntan. I detta afseende stöta vi nu på samma hinder, för ett säkert bedömmande af allmänna tänkesättet, som städse återfinnes vid behandlingen af alla våra stora samhällsangelägenheter, nemligen: bristen på en så organiserad representation, att den utgör ett sannt uttryck afallmänna tänkesättet. Vår ståndsrepresentation kan icke i allmänhet och alldraminst i ett ämne af en för den stora massan af folket så ömtålig vigt som fattigvården vara någon pålitlig tolk af behofven, eller en förtroendeegande rådgifvare vid besluten om medlen och tillgångarne att afhjelpa dessa. Hennes sammansättning, grundad på klassoch korporations-intressen, gör hvarje tanka härpå till ett blott hugskott — och under sådana förhållanden är det blott genom en lyckträsl, några tillfälligtvis tillkomna utskottsoch stånds-majoriteter, eller en och annan för det allmännare bästa händelsevis dragen vinst vid spelet med den sörseglade sedlen, som någon gång från våra Rikets Ständer sådana framställningar kunna åstadkommas, hvilka verkligen öfverensstämma med menniskokärlekens och samhällspligternas högre fordringar. Emellertid måste vi med alla våra medborgare taga sakerna såsom de äro och ej såsom de kunde vara; och vi tillstå, att i den fråga som vi nu gå att behandla, Rikets Ständers yttrade åsigter synas oss i åtskilligt varit åtminstone vida mera välbetänkta och ändamålsenliga än de rådgifvares, som nu föranledt regeringsbeslutet derom. Det är till en jemförelse al dessa åsigter med den nyaförordningen, som vi skola inskränka vår granskning; men innan vi förtaga den torde det vara nödigt att först utreda, till hvad grad vår regering varit förbunden att göra afseende på ständernas beslut. Saken är att den allmänna lagstiftningen för fattigvården, ehuru så djupt ingripande i de förhållanden, som eljest anses utgöra föremål för konungen och Rikets Ständer gemensamma lagstistningsmakt, betraktas såsom en del af den ekonomiska lagstiftningen, hvilken åter, såsom bekant är, varit, är och temligen säkert, så länge vår ståndsförfattning gör all lyckligare lösning af våra samhällsfrågor omöjlig, måste förblifva öfverlemnad åt regeringens moraliska ansvarighet allena. Vår grundlag gifver väl en anledning, att med de delar af ekonomiska lagar, som en konung vill öfverlemna till Rikets Ständer att gemensamt med konungen afgöra, bör förfaras på samma sätt, som med andra lagfrågor (se 4 89 reg.-formen); och då detta stadgande intagits icke i Riksdags-ordningen, utan i Reg.-formen, tyckes afsigten varit, att dessa ärenden borde icke blott för den gången utan alltid, sedan de af regeringsmakten lemnats till en sådan gemensam behandling, anses tillhöra lagstiftningen, men icke regeringen allena; en tydning, hvilken lika väl öfverensstämmer med konungamaktens värdighet, som med vårt statsskicks länge erkända behof af att få en förändring i den osäkerhet och det godtycke, hvilka regeringens envälde i allmänna ordningen och hushållningen nu föranleder. Derigenom skulle en vis och rältrådig konung, utan att afhända konungamakten sitt prerogativ, i de delar der det för allmänna säkerheten och välfärden ansågs böra fortfara, efterhand, och i mån af folkets stigande upplysning och förmåga till sjelsstyrelse, kunna osverlemna åt national-representationen en behöflig maktfullkomlighet, som eljest hans efterträdare till landets olycka kan fortfarande undandraga densamma. Så vill man emellertid ännu icke tolka grundlagen. Man påstår, att oaktadt regeringen anSer 2 böra i kinkiga mål undanskjuta ansvaret från sig på Rikets Stände N när och huru som heldst A nomiska lagstistningssråga, som hon förut afgjort gemensamt med dem; och derföre får man ock, såsom nu uti fattigvårdsfiågan, se rägeringen, efter att först hafva inhemtat Ständernas tankar och beslut, beträda en annan bana vid verkställigheten. Det var år 1840, som regeringen, på begäran af rikets ständer vid 1834. 35 årens riksJana Aflamnada or