Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1853, sida 1

då jag förde min lilla käresta i säkerhet, svarade Jörringer leende. — Verkligen? Och du tror att det varit han? — Det är väl möjligt. — Åh ja! eftersom du säger det, så tror jag det också. Men hvad hade du sjelf deruppe alt göra? ty tornet tycker jag likväl vara ett dåligt gömställe för den lilla tärnan. — Har ni kanske också träffat mig i tornet Einer Trane? frågade Jörringer gäckande. — Inte just dig, svarade sjökonungen, men under vägen träslade jag en, som berättade att du varit uppe i tornet, och här har du beviset. vid dessa ord upptog sjökonungen en knif ur sin rocksicka och kastade den för Jörringers sötter. Denne igenkände knifven, som formodligen glidit ur slidan, under det han gick uppför den branta vindeltrappan till tornet. — Hvad svarar du derpå? frågade sjökonungen. — Nu får jag väl gifva med mig, sade Jörringer. Knifven är min. Gör nu hvad ni behagar. Einer Trane kallade till sig strandröfrarne och tilltalade dem sålunda: — I går dömde jag Pål till straff, derför att han inte kom ombord den tid jag befallte honom; J sen alt kocken derborta flätar daggen ät honom, men hvad Strast ansen J att den bör lida, som icke blott är olydig mot min befallning, utan som stjäl af hvtet hvari vi alla hafva del, och dertill går och förråder sina kamrater, när de som bäst lita på honom? Vid Gud, höfvitsman! ropade en af bandet, visa mig den mannen, så att jag kan sluka honom rå. — Då måtte du kunna gapa dug gtigt och tugga bra, Casper! svarade Jörringer, eljest blir jag dig en dryg munsbit.