Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 29 september 1853, sida 1

— Du skall inte företaga denna resa ensam, Jörringer, hviskade han, jag hoppar ned ester dig. — Du! sade styrmannen, och för första gången hela denna morgon antogo hans drag ett uttryck af bekymmer. Nej, Pål, för Guds skull, min gosse, det får du inte. — Och om jag nu gör det ändå, hviskade Pål. Gud skydde min unga kärlek, men du har för mig varit en fader, och vi skola derför dö tillsammans, liksom vi lefvat tillsammans. — Du gör det ändå inte, svarade Jörringer, i det en tanke plötsligt föll honom in, du gör det inte, och jag skall säga dig hvarför — det var jag, som dödade din fader. Pål upphäsde ett genomträngande rop, sjömännen grepo Jörringer, som lät föra sig af dem, utan att göra det ringaste motstånd. Han lyftades upp och surrades fast vid plankan, som derpå nedfirades i sjön under döfvande skrål och skratt. Några logo, andra sjöngo och skreko och klappade händerna af glädje, Einer Trane satt grensle öfver relingen och såg på. Endast Pål deltog icke i detta uppträde; han hade sjunkit ned på rorbänken och dolde ansigtet i sina händer. — Farväl, styrman! ropade Casper. Du borde ha tagit af dig kavajen, ty det är synd att fiskarne skola bita sönder sina små tänder på det grofva tyget, innan de hinna till ditt skinn. — De små skälmarne dernere Skola spritta af glädje när de få se honom, och tro att Värherre skickat dem ett helt släskmagasin, sade en annan. C Lycklig resa, lille Jörringer! ropade sjökonungen, under det plankan nedfirades; helsa hemåt! (Forts.)