Att förtjensten af detta repareringsförsök, hvad verkan det nu för öfrigt må hafva, tillkommer England, synes knappt vara något tvifvel underkastadt. Det engelska ministeriella bladet Morning Chronicle, och äfven Times, rekommendera denna utväg till fredens bevarande, innan dess användande kunde vara bekant i London. Czarens enda syfte, yttrar det förra bladet, med att fordra en förbindande not af Turkiet, var att skaffa sig en förevänning till framtida ingrepp under åberopande af orden i noten. Blir deremot denna formligen tolkad af Europa på ett sätt, som icke inrymmer Ryssland ytterligare rättigheter gent emot Turkiet, så har angriparen icke vunnit någon synnerlig fördel. bet bör, fortsätter M. Chr., icke blifva svårt för lord Stratford de Redeliffe och hans kolleger att öfvertyga de turkiska ministrarne om att en europeisk garanti är den bästa såkerhet emot Rysslands framtida tilltag. Man torde imellertid af hvad som nu blifvit anfördt kunna draga den glädjande slutsatsen, att England icke, såsom underrättelserna med en föregående post antydde, är med om att tvinga Turkiet till Wienerförslagets antagande. Beträffande de depescher, som enligt dessa underrattelser skulle passerat Paris på väg till Konstantinopel och i hvilka Porten skulle aftrugas dess obetingade bifall till Wienerförslaget, så hafva de, enligt hvad Times säger sig vara bemyndigad att förklara, aldrig funnits till. I ett följande nummer kallar Times notisen om dessa depescher för en fransk tidqningsanha. Deri instämmer äfven Globe. — Det försäkras imellertid, att ångaren Triton d. 17 afgått från Marseille till Konstantinopel med depescher från Paris och London. Detta är mycket möjligt, men det är derför icke sagdt att de varit af det innehåll, som pariserbladen påstått. Tonen i de engelska tidningarne blir alltmer afgjordt rysssientlig. Morning Chronicle för en skarp polemik emot J. des Debats, som i likhet med flera franska tidningar ådagalägger ryska sympathier och senast i en artikel oblygt nog påstått att icke Ryssland, utan Turkiet och dess bundsförvandter äro skuld till den nuvarande oredan. M. Post försäkrar, att hvilka söljder kejsarmötet i Ollmätz än månde hafva, England och Frankrike icke skola tillåta, att de fördrag, som ne äro förpligtade att upprätthälla, kränkas, eller att de bundsförvandt, som deras intressen och deras pligt bjuda dem att skydda, varder plundrad. Sjelfva Times ändrar nu åter, minst för 20:de resan, ton, och menar att, om Ryssland icke går in på en sådan tolkning af Wienernoten, som skyddar Portens suveränitet, så är för de mäklande makterna icke annat att göra, än försvara de grundsatser, som Ryssland icke är berättigadt att antasta. För öfrigt är tillochmed Times af den tanke, att det väl snart är slut med underhandlingarne, emedan de vilda skaror, af hvilka Omer Paschas arme till stor del består, svårligen längre låta stäfja sitt stridshegär. Men för alla följder gör Times Ryssland uteslutande ansvarigt. Såsom redan antydt blifvit föres ett nästan motsatt språk i vissa franska tidningar, som predika fred till hvarje pris och icke en gång blygas att tillstyrka det de mäklande makterna med vapen måtte tvinga Turkiet att antaga Wienerförslaget, om det icke godvilligt underkastar sig detsamma. Franska gesandten i Konstantinopel, hr de Lacour, berömmes för sina kraftansträngningar hos divanen för genomdrifvandet af Wienernoten. Afven ett par halfofsiciella blad bringar hr de la Cour sin gärd af loford för detta hans nit att befrämja Rysslands planer, hvilket naturligtvis, för skenets räddande, framställes såsom förestafvadt af kärlek till freden. Då de besoldade bladen i alla vigtiga frågor få sina ingifvelser från regeringen, så får man väl antaga, att dessa lofsånger blifvit lagda dem i munnen af höga vederbörande i det lofliga syftet att lugna börsen och affärsverlden och styrka dessa makters förtroende till styrelsens fredliga afsigter. För öfrigt bör anmärkas, att de franska halfofficiella bladen hela tiden uti orientaliska frågan talat med dubbel tunga. Krigiska och fredliga artik ar hafva i dem regelmässigt omvexlat med hvarandra, de förra till smickrande af den gamla nationalstoltheten och ärelystnaden och stridsbegäret inom armån, de senare till den uppskrämda börsens och affärsverldens lugnande. Kejsaren sjelf är lika sluten och outforsklig som alltid och ingen vet hvar man har honom i denna fråga. Här om dagen (d. 20) hade han i ett tal till en del trupper vid deras uppbrott från lägret i Satory låtit undfalla sig ett par ord, som man vill tillskrifva ett hemligt missnöje med den passiva, föga hedrande rol, som Frankrike nu spelar i Europa. ÄUnder freden hade han yttrat, leda i allmänhet egennyttan och sjelfviskheten slutligen till en allmän förslappning. Dessa ord kunna betyda mycket eller intet allt efter som man tager dem. Sedde i sitt sammanhang med den öfriga meningen, der det heter, att arm6(n (under freden, då sjelfviskheten o. s. v.) bevarar denna på sjelfförsakelse grundade sosterlandskänsla, denna på förakt för rikedomar grundade kärlek till äran, så kunna de betraktas som en fras att stryka soldaterna om munnen med. Mera tydligt har en högtstående man i England vid ett offentligt tillfälle utlåtit sig. Lord John Russel