Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1853, sida 2

påde menniskors och djurs karakterer voro hårdare och obändigare än i sednare tider och att, antingen till följd deraf, eller såsom orsak dertill, uppfostran så väl af de ena, som af de andra, utfördes med tung hand, ofta med svåra kroppsliga tuktomedel. I vår tid har man begynnt använda förnuft och kärlek såsom uppfostringsmedel och den råa kroppsliga agan endast förr fall, då de förra ej visat sig verksamma. Detta gäller icke blott menniskans uppfostran, utan äfven t. o. m. dressyren af hästar och hundar. Man har funnit att ingen dressyr blir sinare och säkrare än den som är bildad genom ett mildt behandlingssätt. Att erfarenheten lemnat enahanda resultater i afseende på menniskorna tro vi vara gifvet. Icke förthy finnas ännu personer, som tro sig böra mot barn och ungdom använda samma förfaringssätt som förr, hvilket man nu lagt bort t. o. m. i afseende å de nyss nämnda djuren. Man föredrager ännu på ett och annat ställe den kroppsliga hårda bestraffningen sramför de sedliga grundsatsernas och den verkliga kärlekens kraft. Ett exempel härpå lemnar följande ur Upsala hemtade beskrifning på rektor Annerstedts sätt att utöfva disciplinen vid Upsala kathedralskola, der det bland annat heter: Så utsor hr rektorn på det skarpaste emot och grundligen skakade en liten nykomling, som första gången kom inom skolans väggar, derföre att ej han ställde sig till efterrättelse rektorns befallning att ingen fick stadna i förstugan, hvilken befallning nykomlingen aldrig hört och dessutom svårligen kunnat efterkomma, då han icke visste sitt klassrum. I Tisdags blef en gosse grundligt piskad, emedan han ej nog fort sprang och satte sig på sin plats innan klockan slagit, detta ehuru gossen hade dåligt bröst och svär hosta; och en annan bastonerades derföre att han ej sprang nog fort till rektorn, då han ropade på honom. En gång förut framkallade han till afstraslning en gosse, som ej fanns i skolan såsom lärjunge. En dag tillsades gossarne att ej sätta sig för nära hvarandra under bönstunderna, emedan det i dessa farliga tider vore ohelsosamt, men deras lydnad häruti hade till följd, att han med hotelser om relegation, skolstut, nedflyttning etc. anföll en afdelning, emedan de satt sig för längt från hvarandra. Efter slutad gudstjenst förleden Söndag tyckte han det vara särdeles lämpligt att hota med sitt spanska rör afstraffa en tjugusem (25) års gammal yngling, emedan han kommit nog sent i kyrkan, dock innan gudstjenstens början. Exekutionen blef dock denna gäng icke af, troligen af fruktan för den stadgade mannen. För några år sedan hände det hr Annerstedt att en sådan äldre gosse tog af rektorn käppen, bröt sönder den och återlemnade helt höfligt stumparna, så att herr rektorn ej den gången blef profoss. Ett af Annerstedts dresseringspåbud är, att hvarje lärjunge skall stå med mössan i hand när han samtalar med en lärare, det må vara hvar som helst. En dag under veckan öfverraskade herr rektorn dock en yngling, som i samtal med sin lärare hade hufvudet betäckt i nedra förstugan, emedan låraren derom tillsagt honom, hvilket hade till följd att ynglingen af herr rektorns grofva spanska rör erhöll öfver axlarne flera hårda slag för denna förmenta öfverträdelse af hans jesuitiskt pedantiska påbud, tydligen endast afseende att skapa osjelsständighet och slafsinne hos ungdomen. Förleden Måndag råkade en gosse, som af höflighet olyckligtvis stannade i förstugan för att låta rektorn passera förbi, att sålunda utaf ren belefvenhet bryta emot det stränga förbudet. Ertappad på bar gerning, blef denne på stället af rektorn med hans tjocka, spanska rör så slagen öfver hufvud och axlar, att gossen erhöll ganska hotande skador och betänkliga blodviten, måste ligga till sängs samt ej ännu kan bevista skolan, ehuru koppningar och kalla omslag m. m. genast användes. Till denna meritlista, som kunde mycket förlängas, hörer att detta passerat inom en och en half vecka; huru mycket skall då herr Annerstedt ej hinna utföra till terminens slut, och huru mycket har han ej ostraffadt förgått sig under hela sin förriga tjenstebefattning såsom rektor? Ar det rådligt att en sådan man får styra ett läroverk med 300 lärjungar, han som aldrig kan styra sig sjelf? Hans frikostiga löften om relegation för de minsta småsaker äro verkligen löjliga. Så t. ex. lärer han i en för öfrigt alldeles nerfskakande straffpredikan hafva yttrat följande strofer: — vvill du jag skall låta täckelset falla; då skall du få se hur eld och lågor (det hörs hvars andas barn mannen är) uppträda ur djupet. Nej, heldre må du endast bortvisas ur skolan, på det ej dina kamrater af dig må förderfvas. Förgäfves skall fader, moder, syster och broder anropa mig om förbarmande! Nej, först offentligen afstraffad, af polisbetjenter stupad med ris (!!!), skall du androm till varnagel och dig sjelf till straff förvisas för alltid ur lärovärket. Denna sea gällde en 11-åring, som — hade rökt cigarr! A ———A