Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1853, sida 2

J) UCI UU DlutLIIBECU 1192 2 3J 12 hyresgäster, som behjertade de resandes behof af qvarter, särdeles med afseende på den inbrytande natten, erhöllo hvad de sökte. Utur detta qvarter, der hr A. hoppats få tillbringa, så som på karantänsplats, resten af de tio dygnen, blef han följande dagen af Skönberga församlings sundhetsnämnd utkörd, med hotelse att se tillkallas kronobetjeningens biträde till hans afhysande. Också denna nämnd begagnar kommunens medgifna rättighet att afvisa och har vid tio rdrs vite förbjudit församlingens husegare att härbergera någon från kolerasjuk ort kommande; men åsidosätta helt och hållet sin naturliga skyldighet att anvisa honom tjenligt härberge. Då derför desse, på landsvägen utkastade, mot aftonen äter inställde sig hos brunnsintendenten med anhållan om råd och hjelp, anvisade denne dem till vistelseort, under karantänstiden, ett honom tillhörigt hus, beläget på arf och egen grund utom staden. Nästa dags (söndag) f. m. inställde sig poliskarlar, som inträngde till den i ett rum förenade familjen och med högljudt hot och stampningar gåfvo uppbrottsorder. Den af, samiljen tillkallade intendenten ) förklarade att endast våld skulle förmå rycka de inqvarterade utur den fristad han lemnat den. I följe häraf esterskickades stadens fiskal, en folksamling bildade sig utanför huset och ätskillige af sundhetsnämndens medlemmar blefvo synliga. För dessa och hela menigheten förkunnade nu intendenten, stående utanför husporten, högljudt hurusom han, då stadens myndighet vägrade att lemna qvarter, vägrade att lemna rum på karantänsplats, på en gång i egenskap af mend niska, läkare och badanläggningens föreståndare ansåg sig skyldig att till läkarevärd emottaga och beskydda de ifrågavarande personerna, som, ehuru nyligen komne från Norrköping, ej kunde anses farliga för Söderköping, då de voro fullkomligen fria från kolerasymtomer äfvensom intagne med vilkor, att inom karantänstiden ej utträda öfver husets tröskel, och han upprepade sitt oryggliga beslut att icke utan våldets tvång utlemna dem. Vid det försök att intränga, som polisen nu gjorde, drog sis intendenten, åtföljd af en handfast kurgäst inom porten och tillstängde denne efter sig. Då försök att spränga upp densamma misslyckades, sände de belägrande bud efter en smed och borgmästaren tillkallades. Den sednare lät nu ej länge vänta på sig och sedan han, såsom han sade, i egenskap så väl af ordförande i sundhetsnämnden som af borgmästare, en lång stund med vredens ifver klandrat och beklagat att här sunnos personer, som ej visste ställa sig till efterrättelse allmänt gällande författningar äfvensom stadsmyndigheternas beslut och befallningar, öfver hvilka myndigheter man ju egde att sig besvära-), begärde han att få samtala med den inqvarterade hr A. Denne, som nyss sett sin ömtåliga maka så smärtsamt skakad af polisens råa uppförande, vågade ej blottställa henne för följderna af ett nytt likartadt uppträde, utan utträdde och förklarade sig beredvillig att heldre aftåga, tilläggande hurusom han högeligen förundrade sig deröfver, att härvarande stadsstyrelse, i stället att anvisa honom en karantänsplats, kunde tillåta sig att bortvisa honom. — Bland den ansenliga folksamling, som uppträdet föranledt och med hvilken hr A., på borgmästarens kallelse kom i nära beröring, röjde sig nogsamt, att intendenten nu gjort sig till föremål för spärristernas ovilja, föga mindre liflig än den, som borgmästaren ingisvit badgästerna, af hvilka en och annan beklagligen ej förmådde i fullkomlig tystnad qväfva sin harm så väl öfver auktoriternas beslut, som i synnerhet öfver borgmästarens beteende. — Så snart ske kunde inträdde hr A. sin eriksgata kring trakten, från den ena gästgifvaregården till den andra. Han föredrog nemligen af de tvenne alternativer, melJan hvilka man tvingade honom att göra ett val, det, att lefva på landsvägen, helst han, som hade Söderköping till mål för sin resa, ej kunde påräkna att få begagna karantänsplats vid t. ex. Linköping. Härtill anföres af AB. ifrån Stockholm följande bedröfliga drag utaf den hårdhet och omensklighet hvartill den utaf en mängd offentliga organer framkallade och närda, samt af författningarne understödda fördomen leder: I ett bus långt bort på söder bodde för några dagar sedan ännu ett fattigt men hederligt arbetarepar, man och hustru med två små barn. Mannen sjuknade och dog i koleran. Då drefyo de andra hyresgästerna den arma hustrun, som af sorgen och ansträngningarne började känna sig illamående, ut på gatan, hvarest hon fanns liggande i kolerakramp och kräkningar af en förbigående fattig hustru, som icke kände henne, men som hade den menskligheten ej blott att erbjuda den hjelplösa ett tak öfver sitt hufvud, — hon dog på hennes säng efter några timmars förlopp — utan äfven att taga hennes hjelplösa barn till sig. Sådana kontraster får man upplesva. AB. yttrar med anledning häraf: ,Menniskokärleken är under svåra tider lyckligtvis en ej så sällsynt gäst i de fattiges boningar, men ve dem, som genom tal och skrift, genom åtgärder och exempel uppväckt dessa en djurisk sjelfuppehållelsedrifts samhällsfördersliga yttringar! De skola en gång få sin dom, fastän den kanske dröjer. ) Intendenten, i likhet med flertalet af kurgästerna, kunde ej föreställa sig som möjligt, att stadens sundhetsnämnd och polis skulle äga rätt att från en offentlig kuranstalt absolut utestänga någon sjuk, som dit toge sin tillflykt, helst när denne underkastade sig karantänsvilkor. ) Förträffligt. Ingenting vore ju lättare för hr A., i fall han, tvungen att tillbringa karantänstidens återstående hela vecka vare sig i osund trängsel på en aflägsen karantänsplats eller, under svår väderlek, i bondvagn på landsvägen förstört sin och de sinas helsa eller måhända lif, — ingenting vore ju lättare än att anföra besvär öfver auktoriteternas i Söderköping felaktiga sätt att tyda och tillämpa författningen och af dem erhålla skadeersåttning!!! i U——A— am skoltukten vid Unsala Kathadral