Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1853, sida 1

varen, ty hans läppar rörde sig till ett leende, han hårda drag antogo ett vänligare uttryck. Plötsligt vände han sig till den unge mannen, som orörlig stod på samma plats som förut. Jörringer lade sin hand på hans axel och sade: — Nå, var inte så modfälld, Pål! Har sjökungen dömt dig till straff, så får du väl lida det som en man. Om ett par dagar är det glömdt igen. — Ja, men skammen, Jörringer, räknar du den för intet? — Man måste lyda, Pål, och du har förgått dig. Du skulle komma ombord vid solens nedgång, och vi väntade på dig till framemot midnatt. Jag har också många gånger rådt dig att inte längre fara med sjökonungen, det är intet lif för dig, och om du ville följa mitt råd, så toge vi afsked bägge två, när vi nu komma till Norges kuster; deruppe finnas ypperliga sjömän, och ärligt folk dessutom, men här . ... — Nej, Jörringer! svarade Pål; det får du förlåta mig, men om sjökonungen lät binda mig och hvarje dag gjorde mig huru mycket ondt som hellst, så stannade jag dock qvar hos honom och tjenade honom i all min dar. — Men hvarför det då? — Hvarför! upprepade Pål tvekande; jo, derför att min hag är fästad vid Einer Tranes dotter, den lilla vackra Anna. — Jag har nog märkt det, sade Jörringer leende. Men hvad tycker sjökungen derom? Tål han ditt frieri ? — Han har inte förbjudit det, fastän Anna är af högre börd än jag. Gifve Gud i himlen, Jörringer, att jag blott vore en friboren man och vågade svänga lans och svärd i ledung med riddarne, så skulle jag skynda bort och hjelpa dem derhemma, som slåss för värt arma fädernesland. och sjunga de nu om Väp