Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1853, sida 1

— — ———— —————————7 var stor och tvang mig dertill, och mina två små barl greto af hunger. — Godt! sade herremannen, då dömmer jag dig sålunda, att du ifrån detta ögonblick icke skall lidnöd mera, ej heller skola dina små barn gråta fö hunger, ty gå nu in i mitt kök och låt gifva dig mat och kom igen, du stackars man, så ofta du vill. Följande vinter gick Palne Juul till skogen för at jaga. Han hade sina hundar med sig, och dessutom en jägare, som blåste i horn för honom. Nere vid rå. skillnaden till Staxevold stötte de på ett vildsvin, emot hvilket Palne hetsade hundarna, men vilddjuret var ilsket, det skakade af sig hundarna och rusade fram mot Palne Juul, som nu kom illa i knipan Två gånger blef han sårad, oaktadt han försvarade sig som en man; hans kläder voro sönderrifna, och det var inte mycket lif qvar i honom, då buskarna plötssligt skiljde sig åt, och en fattig man skyndade fram; han hade lindat sin tröja omkring ena armen, och då vilddjuret vände sig om för att göra sig af med sin nye fiende, rände mannen sin knif ända till skaftet i vildsvinets bröst. Dermed var herremannen räddad. — Det var raskt gjordt, sade Palne Juul, i det han torkade blodet af sig. — Åh! sade den fattige mannen, det var ju lika för lika. Ni hjelpte mig en gång ifrån att dö af svält, derför passar det sig ju väl, alt jag vedergäller er så godt jag kan; det flyger inte ett så litet bi i luften, att det inte ändå har en gadd.