Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 27 september 1853, sida 1

nar Niels och hans bedrister, så torde det väl hända, att de med tiden gjorde en liten visa om mig också, om det eljest är Guds vilja. — Ar inte du en lika så välboren junker, som någon i hela det danska landet, sade Jörringer vänligt. Res du upp ditt hufvud, lilla Pål, ty det kan jag i sanning säga, du behöfver inte blygas för din slägt. — Jag förstår inte din mening, svarade Pål, under det Jörringers ord dock framkallade en stark rodnad på hans kinder. Du har förut talat om något dylikt, och jag tycker du gjorde rättast uti att säga mig hvad du vet om min slägt. — Det är likväl endast sorgliga nyheter jag har att berätta. — Ack nej, Jörringer, fortfor Pål. Endast det är sorgligt, att känna ett manhaftigt hjerta klappa under slaftröjan, men inte att höra en tapper slägts bedrifter. — Nu ljusnar det i öster, Pål! det är dagen som inbryter. Om jag lika säkert kunde rädda din arma kropp ifrån daggen, som det är säkert att du är den mans son, Som du hellst önskar att vara. — Och kan du inte rädda mig ifrån daggen, svarade Pål, så kan du rädda mig ifrån smärtan, ty liksom Ragnar i ormgropen skall jag sjunga en sång medan man, som hette Palne Juul. de piska mig, om du bara ville berätta hvad du vet om min härkomst. — Na väl! sade Jörringer, så vet då, att det för nägra är sedan uppe på Barritskoy bodde en herrei Han var rik och mäktig, älskad af sina vänner och fruktad af sina fiender. En gång förde de till honom en fattig man, som skulle lida sitt straff, derför att han stulit ett ungt rådjur inne i skogen. — Har du tagit mitt lamm? frågade herremannen. — Ja, nådig herre! svarade den fattige, men nöden