Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1853, sida 1

Einer Trane. Medeltidsberättelse, från Danskan. (öÖrvers. af 6. —n.) (Forts. fr. N:o 220.) — Huru stort förtroende kan man väl hysa till den, som hellre flyr än kämpar, sade Christine? Dessutom är det kanske inte så farligt, som du tror. Larmet aftager nere på gården. — Lita inte på det, folket har endast begifvit sig till den andra flygeln af borgen. — Hör ni! fortfor ban, då ett nytt rop upphäfdes. Nu komma de oss närmare. — Heliga Jungfru! bad Christine och sträckte gråtande sina armar upp mot madonnabilden, som hängde på väggen, rädda mig! — Jag hör steg och vapen skramla i rummet här näst intill, hviskade Jörringer, i det han klämde svärdet i sin hand och hans läppar skälfde. Kära lilla fröken Christine, låt då säga eder. Nu gråter ni tårår, men Snart får ni gråta blod, derför att ni afslog mina böner. Oväsendet och ropen ökades nere i gården, och man hörde steg i nästa rum. — Kom då och låt oss gå, sade Christine, för mig hvart du vill. Jörringer upphäfde ett glädjerop, fattade facklan och förde Christine ut ur rummet. I samma ögonblick öppnade sjökonungen den motsatta dörren. Fribytaren slog för rigeln, tog Christine