Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1853, sida 1

ning. Vid slutet af denna skogsdunge väntar oss gamla Ake, och sedan jag fört er ned till trappan, så hittar ni nog sjelf vägen, emellertid återvänder jag för att hindra dem, som kunde hafva upptäckt våra spår. Då Jörgen kom till utgången satte han Christine ned på marken för att öppna porten. Den var låst. Muren darrade under hans häftiga försök att spränga låset, men det var förgäfves; stora svettdroppar perlade på hans panna, blek och utmattad stödde han sig några ögonblick mot vindeltrappans ledstäng; hvarje hopp tycktes vara ute. Han gömde ansigtet i sina händer och hviskade: Ödet är mig emot i natt, och vi få väl gifva allt förloradt. — 0 nej! bad Christine gråtande och sträckte sina armar upp emot Jörringer, låt oss försöka ännu en gång, kanske låset gifver med sig om jag hjelper till. Jörgen, min vän! gör ett försök. — De komma, — Jag hör dem. Jörringer samlade ännu en gång alla sina krafter, men dörren motstod äfven detta försök. Plötsligt tycktes han hafva fattat nytt hopp, bans ansigte klarnade, han upplyfte Christine i sina armar och släckte facklan, på det att dess ljus icke skulle vagleda nagon. Derpå ilade han tillbaka igenom alla rummen, tills han kom in i det rum, der sjökonungen funnit Tottings penningar. — Tala inte, fröken Christine, hviskade han under vägen, ty i rummet här näst intill är hela skaran församlad, och märka de något från oss, så vore vi båda förlorade. Då han kom in i Tottings rum, hörde han strandröfrarne och Trane utösa förbannelser, under det de med sina yxor och svärd sprängde dörren. Jörringer log och smög sig sakta intill väggen. (Forts.)