Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1853, sida 1

na lilla rara sågeln tillhör oss lika väl som styrmannen. Ah! se huru hon plirar med ögonen och vänder ut hvitan. Vill du blifva min käraste, du lilla unge, så skall jag prygla bort den, som jag redan har derhemma? Jörgens hand samlade efter knifven i bältet. Ålla hans lemmar skälsde som af en häftig kramp, men han fattade sig och svarade, till utseendet lugn: Eftersom du tycker så mycket om flickan, Eskil! så tag henne då. Men jag tager er alla opartiska män till vittne på, att jag sagt honom, att detta fruntimmer tillhör vår herre, Einer Trane, som befallt mig att föra henne ut till fartyget. Nu kan du uträtta hans arende, emellertid skall jag visa er andra hvar herremannen gömmer sina pengar. Jörgen släppte Christine och vinkade åt sjöröfrarne, men Eskil höll honom qvar och utbrast förlägen: — Hänger det så ihop, så märker jag nog, att jag gjort dig orätt, men du vill väl inte låta mig umgälla detta, styrman, och skicka mig ned till fartyget med en halfdöd qvinna, under det mina kamrater fylla sina fickor. — Nå; så gå då, sade Jörringer, glad öfver sin list, i det han tog Christine som ett litet barn på sina armar och försvann med henne genom samma dörr, som den hvarigenom strandröfrarne nyss inkommit. Just i detta ögonblick var det, som Einer Trane, enligt hvad vi förut berättat, kallade sitt folk till hjelp. . — 0! hvad jag tackar dig, Jörgen, hviskade ChriStine, i det hon med fullt förtroende lade sina armar omkring sjömannens hals. Din klokhet har hjelpt oss mera än ditt mod skulle hafva gjort. . — Tacka mig inte, svarade Jörringer. Jag och mina likar föddes blott för att tjena er. Nu tror jag knappt, att något mera skall vara i vägen för er rädd