Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 24 september 1853, sida 1

vid handen och sprang mera än han gick, under det han noga stängde hvarje dörr de kommo igenom. — Nu tror jag att vi redan vunnit ett godt försprång, utbrast han, sedan de ilat igenom tre eller fyra rum. De skola inte så lätt komma igenom de starka ekdörrarne. Om jag rätt minnes, så leder denna gång ned till trädgården, och der äro vi så godt som i säkerhet. I Jörgen hade knappt uttalat dessa ord, förr än dörren flög upp och fem strandröfyarc störtade larmande in i rummet. Deras glödande kinder, stela blickar och upphetsade miner tillkännagåfvo att de åtlydt anförarens uppmaning och besökt Tottings vinkällare. Jörgen stannade liksom träffad af en blixt vid denna syn. Christine deremot uppgaf ett genomträngande ångestrop och slöt sig med förtvislans styrka fast till Jörgens arm. Strandröfrarne studsade då de så oförmodadt träffade på tvenne personer, men då de vid sacklornas sken igenkände Jörringer, omringade de honom och den nästan medvetslösa Christine under nya rop. — Nej se bara på den Jörringer! ropade en af bandet, har han inte skaffat sig byte för egen räkning: Det var en liten söt satunge, som du fått fatt på, styrman! hit med facklorna, så att vi få se din skatt. — väsnas inte så, sade Jörringer kallblodigt. Ser ni inte att flickan är afdånad. Någon synnerlig skatt är hon inte heller uppe i rummen, derifrån jag kommer ligga silfverpengar i påsar öch det röda guld. Röfrarnes blickar gnistrade af roflust. I — Guldet för oss! ropade en af dem, flickstackarn må du behålla, så får enhvar sin önskan fram. — År ni då galna allesammans? ropade den, som först talat, märker ni inte att Jörringer bara vill narra oss, för att få blifva ensam med flickan. Einer Trane har sagt, att allt byte är gemensamt, och den