sjelsständighet. Huru herrligt yttrade han sig icke om arbetets sköna och tacksamma nödvändijghet, äfvensom om ett dietiskt och sedligt liss välgörenhet. Huru mycket älskade han ej den klara himmelen och den vackra jorden, men framför allt den del deraf, som var hans; den lilla plats, som han förvandlat från en ödemark till en trädgård. Vi begåsvo oss in i den af honom uppförda byggnaden, en byggnad, som aldrig kunde blilva färdig, emedan, då den någongång var nära att bli det, befanns en ändring nödvändig. — — — Sedan vi ätit middag, förde han oss in i sitt arbetsrum, der han framtog manuskriptet till Asarne, hvarur han föredrog åtskilliga partier. Hans röst höjde sig, hans ögon eldades, hans panna glänste: i denna stund var han en lärd, som, sjelf lifvad af herrliga inspirationer, äfven inspirerade andra. Men hastigt tycktes en annan tanke fatta honom. På en gång lade han bort manuskriptet och reste sig upp. Med armarne öfver bröstet, förblef han en stund tyst. Slutligen tog han till ordet och sade: jag är gammal, J ären unga; jag går ur verlden, J gån in i den; jag har slutat att strida, J skolen snart börja. Jag vill gifva eder ett råd på vägen. Laggen det på sinnet. Blifven gudfruktige i ert hjerta! Utan gudsfruktan kommen J ingenstädes. Det är det enda pass, som gäller mellan vaggan och grafven. Blisven allvarliga till ert sinne! Allvaret går fram genom verlden, som stark ström med egna vågor, då skämtet och löjet, den qvicka elakhetens gycklarekonst, dör bort, som bubblor och skum vid stranden. Blifven ihärdiga! Hvad man tager sig till skall man föra till slut. Den, som börjar med tusende saker — slutar med intet. Faller er en tanke, en plan in, så koncentrera hela er själ omkring den, och J skolen snart upptäcka om den duger till något. Duger den, så släpp den icke, ty J släppen då bort eder egen lycka. Svensken är i allmanhet ej ihärdig. Han är modig och ridderlig. Vore vi mera ihärdiga, skulle vi vara det starkaste folk i verlden. Platen var ihärdig, — och hvad har han ej uträttat! Oaktadt all den smälek, hvarmed man öfverhöljde honom, släppte han ej sin en gång fattade mening, och nu äras han af alla. Förloren aldrig modet! J skolen komma att strida, men låt det ej nedslå eder, utan lifva och stärka eder. Verlden är full af prat — den ena vill hit, den andra dit, och än i dag, som fordom, tror sig den starke hafva rättighet att släpa den svagare med sig i håret till sitt mål. Men låten ej släpa eder åt något håll. Kunnen J ej med klar blick och fast öfvertygelse sjelfva gå, så blifven der J ären. Lyssna noga till anderösterne inom eder. Hafva de något att förkunna er, skola de också göra det, och frukten sedan ej för någonting. Om en person har absolut rätt, så är det derföre ej gifvet att han har rätt i betraktande af de samhällsförhå!landen hvari han lefver; och det är derför som idernas strid är den skönaste strid i verlden, emedan samhällets rätt arbetar sig fram ur konflikten. Striden derför för hvad J kännen och tänken! Låt ingen kufva ert själsmod; på det beror er moraliska existens. Hvarje öfvertygelse måste försvaras; att med tystnad låta den nedtrampas — är feghet. Blifven slutligen arbetsamme! Att klokt använda hvarje stund, det är att klokt använda hvarje skilling. Värt enda kapital är lifvet, tiden. Lättjan är det sämsta slöseri jag vet. Ifrån den högsta till den lägsta äro vi alla i tjenst hos hvarandra, och vi måste oupphörligt arbeta för hvarandra. Naturen arbetar också ständigt, elementerna göra det äfven; menniskans arbete är dock det förnämsta, emedan det har att ordna hvad de förra göra. Så talade den gamle. bå han slutade, sattade han våra händer och betraktade oss. För en gammal man — tillade han — gifves det på jorden ingenting så upplyftande, som att betrakta unge män, som taga sina första steg i verlden; månne det icke är för de unge lärorikt att se en gammal man taga sina sista steg? Ling tystnade ånyo — men fortfor efter en stund: Låtom oss gå ut, gå ut till — min graf. — Vi gingo. Snart stodo vi på en kulle, en annan ättehög, som han låtit uppkasta vid stranden. — Har jag ej valt mig en vacker plats? frågade han, blickande med tillfredsställelse på kumlet. En tår glanste i hans öga. Kommen en gång hit och