Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1853, sida 1

(Forts. IP: N:O 2IV.) På gården ordnade Einer Trane folket i trenne afdelningar, och först sedan han sjelf inträngt i försalen, genljöd hela slottet af ett jublande glädjerop. Jörringer var en af de sista, som gick öfver bron. Strax innanför vallen vek han af till en af sidorna och försvann, utan att manskapet, som stod under hans befäl, kunde begripa hvart han tagit vägen. — Nå mina barn! ropade Trane, fram nu med edra facklor, och sen till arbetet! Jag öfverenskom med väpnar Totting, att vi inte skulle röra något annat än den penningesumma, som han utlofvade, och man måste hålla sitt ord. Förstår ni mig? Ni kan taga rubb och stubb med er. Slå i stycken och rif ned hvad ni behagar, drick så mycket vin och Rostockeröl som ni orkar och slå ut resten. Slå sönder flaskorna och krossa alla möblerna, ty, som jag sade, man bör hålla sina löften. — Vänta lite! fortfor han då skaran skiljdes åt under ett döfvande glädjerop. Märken väl en sak: intet fylleri och ingen eld på gården! Facklorna tändes. Deras rödaktiga sken spridde ett klart ljus öfver den stora borggården, der strandröfrarne förde ett väsen, som om en flock onda andar plötsligt blifvit nedskickade öfver slottet. Karlarnes