Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 23 september 1853, sida 1

solbrända och skäggiga ansigten syntes ännu vildare vid de sladdrande lågornas obestämda ljus. Öfverst på trappan stod sjökonungen med en brinnande fackla i handen och betraktade med tillfredsställelse det lifliga uppträde som ägde rum omkring honom. I denna klara belysning såg man tydligt hans ansigte, ehuru en bred slagskugga föll ifrån pickelhufvans kant öfver hans ögon och panna. Hans kinder voro runda, hans haka omgifven af ett kolsvart, krusigt skägg, uttrycket tycktes vara godmodigt och lifligt. Då han stått några minuter uppe på trappan, gick han in i Tottings rum, der han fann de utlofvade penningarna uppstapplade på bordet. Sjökonungen stack dem till sig med ett förnöjdt småleende. — Ja, nu var det flickan som vi skulle hafva reda på, sade han till sig sjelf. — För tusan! den skurken gjorde mig riktigt nyfiken att få se den lilla söta flickan, som han tillade så mycket behag, och det fastän jag snart börjar blifva en gubbe. Men hvar skal! jag fåll rätt på hennes rum? Det var dumt att Jörringer sprang sin väg med de andra, han är ju den ende af oss, som är hemmastadd på Barritskov. Jag nödgas nu söka henne på måfa. Med dessa ord gick han igenom två af rummen. I det ögonblick han öppnade dörren till det tredje, såg han vid facklans sken tvenne skepnader försvinna genom dörren midt emot, den ena var ett fruntimmer, under det att ett välbekant ljud af slamrande vapen, som hördes i det att dörren utanför stängdes, genast sade sjökonungen, att hennes ledsagare måtte vara en man. Han klappade på och befallte med hotande röst att de skulle öppna; då ingen svarade, försökte han först att spränga dörren, men de starka dörrspeglarna af