Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1853, sida 1

rara sårskinnströjan. Den skall göra honom godt för vinterkölden, och nu inbillar han sig verkligen att han blisvit ung på nytt. Du kan tänka dig, att han i afton snott sig en bågsträng, och i morgon vill han ut på jagt den gamle Åke! — Ja, och du Anna, sade gubben leende, går inte du hvarje Söndag och ståtar med det der granna hufvudklädet, som Jörgen skickade med till dig? — Jag tror vi tända upp ett ljus, Ake! så alt vi kunna se var son. Jag har ett litet vaxljus, som jag nyligen bytt mig till af en Tysk; det var visserligen bestämdt att gömmas till julhelgen, men den bästa jul för oss två gamla är att se dig Jörgen! Gumman gick derpå till ett skåp, hemtade vaxljuset och tände det. — Kors! hvad du blifvit stor och vacker, utbrast hon, i det hon tog Jörringers hand i sin och satte sig vid hans sida. — Han liknar dig Anna, sade gubben, sådan som du var för länge sedan. Den gamle mannen torkade sina ögon med handen och tillade, för att dölja orsaken till sina tårar, det röker in så illa i afton. — Ja, jag måtte väl ha blifvit bra stor sen sist, sade Jörringer med ett vemodigt leende, ty allting har blifvit så smått härinne. Men hvarenda sten i väggen kunde jag dock känna igen — Herre Gud! det finns ändå intet enda ställe på hela vida jorden som kan jämföras med hemmet! — Och hvad ditt hår har blifvit hvitt min far! fortfor han med innerlig ömhet i uttryck och röst, under det han strök sin hand ned öfver gubbens hufvud. — Ja, gudnås, min gosse! sade denne, det är nog snart inte något hår qvar. Men berätta oss nu huru du har det. Mickelsmässodagen var det två år sedan