Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1853, sida 1

slickan något vackert, och det har gjort henne högmodig; — jag fruktar att det kommer att stå hårdt innan hon tager dig. — Låt oss inte tala derom, sade Jörgen, i det att en mörk rodnad flög öfver hans ansigte. Hvad jag känner för Christine, vet endast Gud i Himmelen och inte hon, det skulle illa passa sig att en ringa man som jag fästade sin håg och sina tankar vid en adelig jungfru. Men kan jag också inte sida vid sida sitta till bords med hennes vänner, så tänker jag dock, alt jag på samma valolats kan slåss med hennes fiender, och det är af denna orsak, som jag kommer hem till er i afton. — Hvad säger du, Jörgen? ropade Ake och for upp af halmstolen. . — Det är återigen något galet på färde med Totting. — Nå, så skall det också hända honom en olycka! ropade gubben förbittrad. Den här gången vill jag hafva min vilja fram och afgöra saken med honom, såvida min arm eljest ännu förmår att spänna en bågsträng. — Men hvad har ingifvit Totting detta gudlösa sinnelag emot de stackars barnen? frågade gumman. — Det är lätt att inse, sade Ake. Du vet ju, Ånna, att Palne Juul, innan han dog, gjorde sin svåger Nar Totting till sörmyndare för barnen och anförtrödde honom skötseln af Barritskov tills Pål blifvit fullväxt, men svarta Alrik uppe på Palsgård, som också var litet slägt med riddar Juul skulle hafva tillsyn jemte Totting. Nå, snart fick han bort Pål, och efter hvad Jörgen berättar, så grubblar han nu på något skälmstycke mot Christine, allt i den tanken, att när Juuls barn äro ur vägen, så skall han blifva ägare till alla herrligheterna på Barritskov, det Gud förbjude. (Forts.)