Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 21 september 1853, sida 1

du sist satt härinne. Du sar väl ännu med den der Lubeckerskepparen ? — Ja, visst gör jag det, svarade Jörringer förlägen. — Det är ändå synd och skam, att en dansk man skall nödgas arbeta för utlänningar, så länge vi sjelfa hafva fartyg på sjön, sade modren. — Det var ett sannt ord, sade Åke, men nu måtte vi väl snart få bättre tider. Hans höga nåd, den unga kung Waldemar, är en noggrann man och håller sig till lag och rätt. Sedan väpnaren Niels slog den der svarta grefven, så kan Tysken ingen framgång få. — Det tycks mig ändå, Åke, svarade gumman, att det är sak samma. om det är korp eller hök som plockar vår höna. Ar Tysken också mindre grym, så hvimlar det nu af ogerningsmän och strandröfvare, i Syanerhet på den här kanten af landet. Jag tackar Vår Herre, att du, Jörgen, ännu är en from och ärlig kristen. Du läser väl ännu din aftonbön? — Ack, min kära moder! hviskade Jörgen med qväfd röst, i det han tog gumman om hufvudet och kysste hennes panna. Ja, jag beder till Gud hvarje afton — för er, och för mig sjelf. Och tårarna strömmade utför sjömannens bruna kinder, då han yttrade dessa ord. — Och för honom, hvars vapen hänga der på väggen, sade Ake rörd och pekade på jernrustningen. För honom får du inte heller glömma att läsa Herrans bön, Jörgen. Hur står det till med hans son? — Ah jo, Pål har det bra, ban far med samma skeppare som jag. — Nå, hans dotter då, — tänker du ännu på henne? — Ja, men, gör jag så. — Stackars Jörgen! Christine är nu likaså förnäm, som hon är vacker. Det umgås pu så många förnäma herrar på Barritskov, och alla förstå de att säga