Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning – 20 september 1853, sida 1

— — — — ÖA — År hon af den slägten Juul, som äger Baritskov? — Kanhända. — Då måtte det vara Christine, som skall hafva slottet och all dess herrlighet? — Ja, det var cn fråga! svarade vapendragaren. Men hvem har sagt dig det? Du yttrade ju nyss, att du inte kände till folket här i trakten. I — Ni torde påminna er, herr vapendragare, hvad ni sjelf berättade, att Christine Juul var den vackraste flicka i Bjerge härad, och att man sjunger visor till hennes ära. Det är ju då inte underligt om jag hört berättas ett och annat om henne. — Hvad har du då hört, Jörringer? — Åh, hvem lägger väl sådant på minnet? jag kommer endast ihäåg, att man alltid talar illa om Ivar Totting, hennes farbror och förmyndare, som nu sköter egendomen. — Du vet bäst sjelf hvad folkets prat är värdt, svarade vapendragaren. Ivar Totting är en hedersman för Gud och menniskor. — Må så vara, vapendragare, men inte har jag af andra hört så mycket godt sägas om henom förut. Jag ville väl ändå någon gång träffa Ivar Totting. Jag har något att säga honom. AA — Den önskan är lätt att uppfylla, sade vapendragaren. Emellertid kunde du ju lemna mig ditt förtroende. . — Åh nej! ni kan måhända inte tiga. — Nå, sade vapendragaren, eftersom förställning inte hjelper, så må du veta, att allt hvad du anförtror mig, min heders vän, är i lika godt förvar som hos Ivar Totting; ty det är just honom sjelf som du talar med. — Ni?